Världens bästa Eppu

Min vän Eppu är en av de allra bästa människorna jag vet. Han är en sådan fantastisk, osjälvisk själ så att det är helt galet.

Det skulle vara extremt orättvist av mig att säga att han var den enda som fanns för mig när jag mådde som sämst, för det är inte sant. Det var jag som envist vägrade utnyttja någon annan än Eppu.

För han hanterar mig så himla bra. När jag skriver att jag vill dö blir han inte upprörd, inte alls arg, utan han bara säger till mig att jag inte alls vill det egentligen. Och det vill jag ju inte. Jag förstår inte hur han lärt känna mig så bra, bättre än jag känner mig själv, men på något sätt har han lyckats med det.

När jag beter mig som en stor bitch mot honom och säger att han ska dra åt helvete utan att han har gjort något egentligen så säger han bara att han stannar med mig oavsett. Och det är värt mer än allt guld i hela världen.
Jag hoppas att alla någon gång finner en sådan uppoffrande människa som Eppu är för mig.

Eppuhest, jag älskar dig.

Jag sitter här och sneglar

Jag bestämde mig ju. För att bearbeta det genom att skriva om det. Bara för min egen skull. Ingen ska få läsa.
Men nu sitter jag här och sneglar på blocket. Jag skrev i det igår men vågar inte öppna det idag. Det är för mycket minnen som rörs upp. För mycket gamla känslor. Lycka som jag inte har rätt till idag. Sorg som jag egentligen inte heller har rätt till men känner hela tiden i alla fall.
Jag kan bara inte förmå mig att öppna det, andas och ta itu med det. Ta itu med allt.

Kom igen nu, Klara. Dags att ta itu med det. Dags att ta itu med ditt liv.

Det här inlägget är tillägnat Kent

Jag minns första gången jag lyssnade på Kent.

Ja, okej, jag hade hört lite förut, men mainstream som jag var tjöt jag ungefär: "NEJ BORT MED EMOMUSIKEN!!!" och höll för öronen. Det finns en tunn men dock viktig gräns mellan att höra och att lyssna.


Det var en varm, seg sommardag. Säkerligen i mitten av lovet, då man vant sig vid att vara ledig och inte kan tänka sig att man en dag ska återvända till skolan. Jag tror att det var 2005 men jag är inte riktigt säker.

Efter att lyssnat länge på Oliwia och Sarahs ständiga tjat om Kent var jag tvungen att testa när jag hittade mammas exemplar av "Kent", deras debutalbum, i cdsamlingen. Det var av en ren slump. Jag hade tråkigt, gick runt för att hitta något att göra, och så bara såg jag den. Helt plötsligt.

Genast tog jag den, ett par hörlurar och min bärbara cdspelare och gick ut och satte mig i en stor solstol i trädgården. Jag var nyfiken, jag var spänd av förväntan. I med skivan, på med lurarna, ut med texthäftet så att jag kunde se vad det var han sjöng för något med sin grötiga röst, den där Joakim Berg.

Jag var fast. Redan från första sekunderna av Blåjeans var jag fast. Sedan dess har det inte funnits något annat riktigt. Jag har haft perioder, visst, men jag återvänder alltid. Till Kent. Till mitt Kent. Min första största kärlek.


Jag har Kent att tacka för mitt liv. Jag vet inte vem jag hade varit idag om Kent inte hade funnits, om jag inte öppnat ögonen för dem. Grabbarna finns där när ingen annan förstår, Joakims texter sätter alltid ord på mina känslor. Jag kan inte förklara i ord hur mycket jag älskar dem, hur mycket de och deras musik betyder för mig.

Allt. Allt, helt enkelt.


Markus Mustonen, Martin Sköld, Sami Sirvio och Joakim Berg. Ni är mina gudar. Tack för allt.