My Immortal

And if you have to leave
I wish that you would just leave
'Cause your presence still lingers here
And it won't leave me alone

These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

Det får räcka för idag.
Har bara en sak att tillägga: orka talande texter.
fyra månader nu fyra jävla månader så lång tid så väldigt längesen det är sjukt fyra jävla månader

Dagens visdomsord

Om du är rädd sluta med det
Om du är bränd och rädd lägg av med det
Lita på mig börja med det
Lita på mig sen får vi se

Kloka Markus ger mig mod. Kloka Markus får mig att våga. Kloka Markus med sina kloka ord. Nu jävlar kör vi. Jag är bränd och rädd men nu lägger jag av med det. Jag litar på dig, Markus. Sen får vi se.

Jag och Jakob Hellman

Mitt förhållande till Jakob Hellman har inte varit simpelt. Nej, det kunde varit taget ur en lättsmält, romantisk komedi.
Ni vet, flicka jagar coola, snygga svin till killar och lägger inte alls märke till sin lite nördiga, gulliga bäste väns känslor för henne, tills hon inser - det är ju han jag vill ha!
Ungefär så var det.

Jag hörde hans musik första gången på På spåret. De gjorde en cover på Hon har ett sätt.
Och jag föll direkt. Direkt och hårt. Bara sådär.
Sån fantastisk text. Sån vacker melodi. Sån perfekt stämning. Så bra. En del rader ur den låten satt fast länge, jag kunde och ville inte bli av med dem.
Men sedan var det inte så mycket mer med det. Mamma köpte hans skiva till min syster men ingen av oss lyssnade på den. Jag försökte några gånger men fastnade inte riktigt någon av gångerna.

Men sedan plockade jag fram den igår igen.
Och ja, jävlar.
Jävlar i helvete vilken bra skiva. Vilken magi. Vilken jävla jävla skiva.
Jag kan inte riktigt beskriva vad det är som är så bra.
Jag vet bara att jag blir som uppslukad, jag känner den där djupsittande lyckan som bara vaknar när jag lyssnar på riktigt bra musik, jag vet att jag blir som förhäxad av raderna i texthäftet.

Jakob Hellman gjorde en skiva och gick under jorden. Vem vet om det någonsin kommer någon mer. Det gör inte så mycket om han inte gör det. Han kan aldrig toppa ett sådant genialisk mästerverk som ... och det stora havet. Aldrig. Det är emot naturens lagar.

Timo Räisänen - The Mirrors Truth

En bra cover är när en artist tar en annan artists låt, en låt som får den att känna något, och gör den på sitt sätt, till sin egen.
Det här är, i mina ögon, den perfekta covern.
Den blir en perfekt mix av Timos poppighet och In Flames tunga gung. Det är en alldeles, alldeles underbar låt.

Första versen studsar fram, den hoppar på ett sansat sätt får man väl säga, och Timo sjunger som bara Timo kan. Sedan byggs det upp och bara... sprängs. Och det blir tungt. In Flames - tungt. Bara för att övergå till Timo-poppigt igen.
Och det bara... makes sense.

Fantastiskt. Genialt. Helt underbart.

Ont i bröstkorgen och tårar i ögonvrån

Har väl på något sätt haft en helt okej dag. Har gjort klart grejer jag behövde ha klart och träffat Tobias, som är så jävla bra på att lugna ner mig när jag är sjukt stressad.

Men ändå.
Jag lyssnar på With or without you och jag blir så jävla vemodig. Den följs utav E4, E18, väg 13 och Mitt kvarter.
Så jävla vemodig.
Det gör så ont och jag vet inte varför.

I can't live with or without you.
Och jag känner det. Jag känner det i hjärtat.
Vet inte hur, vet inte varför, vet inte när det blev såhär.
Men nu är det så.

Ni vet hur det känns att vilja ha något man inte kan få?
Så känns det.
Det är inte så skönt.

Dashboard Confessional - Stolen

Sticket i Stolen är så jävla underbart.
Jag får gåshud och klump i halsen och tårar som trycker på någonstans innanför varje gång jag lyssnar på det.

Det är som att hela låten byggs upp till den lilla biten, det är den delen som gör att hela låten lyfts.
Andemeningen i låten kryper verkligen fram där.

I watch you spin around in you highest heels
You are the best one of the best ones
We all look like we feel

Visst känner man kärleken? Den där rena, sanna kärleken som ännu inte fått sin obligatoriska kok stryk, den där desperata, omöjliga kärleken som är omöjlig men ändå liksom. Den där känslan av att se en människa och tänka: Hur kan det någonsin finnas någon annan som den?

Det är det som gör det så underbart.

Kärleksförklaringar

Tänkte idag introducera en ny sorts inlägg.
En form av kärleksförklaringar. Till musik.

Till ett stick som knyter samman allt. Till ett magiskt gitarriff. Till en mening som säger absolut allt. Till en känsla man får av en ackordföljd.

Det lär inte bli hela låtar utan snarare småsaker som gör helheten. En fantastisk höjning i sången. Ett litet melodiplock. En effekt i bakgrunden. En snabbt flyende känsla i ett intro.

Ni fattar grejen.

Kanske ändå

Jag vet inte.
Det är för tidigt för att säga någonting. För tidigt för att hoppas. För tidigt för att önska. För tidigt för att vilja.
Men jag hoppas. Jag önskar. Och visst vill jag.

Jag vet att jag skrev att det aldrig skulle kunna hända, men kanske ändå.
Kanske kanske kanske ändå.
Jag kan bara hoppas, önska och vilja.
Får se var det leder mig.