Jag och Jakob Hellman

Mitt förhållande till Jakob Hellman har inte varit simpelt. Nej, det kunde varit taget ur en lättsmält, romantisk komedi.
Ni vet, flicka jagar coola, snygga svin till killar och lägger inte alls märke till sin lite nördiga, gulliga bäste väns känslor för henne, tills hon inser - det är ju han jag vill ha!
Ungefär så var det.

Jag hörde hans musik första gången på På spåret. De gjorde en cover på Hon har ett sätt.
Och jag föll direkt. Direkt och hårt. Bara sådär.
Sån fantastisk text. Sån vacker melodi. Sån perfekt stämning. Så bra. En del rader ur den låten satt fast länge, jag kunde och ville inte bli av med dem.
Men sedan var det inte så mycket mer med det. Mamma köpte hans skiva till min syster men ingen av oss lyssnade på den. Jag försökte några gånger men fastnade inte riktigt någon av gångerna.

Men sedan plockade jag fram den igår igen.
Och ja, jävlar.
Jävlar i helvete vilken bra skiva. Vilken magi. Vilken jävla jävla skiva.
Jag kan inte riktigt beskriva vad det är som är så bra.
Jag vet bara att jag blir som uppslukad, jag känner den där djupsittande lyckan som bara vaknar när jag lyssnar på riktigt bra musik, jag vet att jag blir som förhäxad av raderna i texthäftet.

Jakob Hellman gjorde en skiva och gick under jorden. Vem vet om det någonsin kommer någon mer. Det gör inte så mycket om han inte gör det. Han kan aldrig toppa ett sådant genialisk mästerverk som ... och det stora havet. Aldrig. Det är emot naturens lagar.