torsdag 23 juli 2009

Everybody's changing and I don't feel the same

Jag är i den lilla byn igen, hos farmor och farfar. Det är inte likadant som det alltid har varit

I duschen står en pall - vad fan gör den där är det farfars? Jag vet att det börjar bli riktigt illa nu han ser inte ens maten på tallriken.
Toalettstolen är modern och kritvit tvålen luktar likadant men förpackningen är annorlunda duschdraperiet är grönt och det är så jävla fel
På baksidan har det byggts ett växthus istället för den gigantiska rabatten där Gizmo var begravd undrar om de flyttade henne undrar hur hon har det nu
Och utanför häcken, dit jag brukade fly när bara fantasier inte var tillräckligt, det jag en gång för många många år sedan döpte till Friheten, där har åkern krypit långt långt upp och gräsremsan där jag fick fästingar och plockade blommor är så tunn så tunn


Och farmor är kortare än mig jag har väl växt eller så har hon krympt eller så är det båda två
och katterna är borta och det står en stor klumpig förstoringsapparat i hallen och det sitter en flashig storbilds-tv i matrummet och spegeln med solformad ram är borta och det är inte längre läskigt i källaren och det var länge sedan någon fyllde i sin längd på väggen och den stora fjädrade soffan vet jag inte var den tog vägen


Allt jag är bekant med rinner ifrån mig tror jag allt bara förändras
Råttjäveln är död och 9R är borta och snart måste jag gå i en ny skola som inte är Trångsundsskolan även om rektorn låter likadant
Igår vräkte jag ner saker i en tom bananlåda saker som jag vill spara mest saker från i år, skolarbeten och foton och brev och allt
Jag vill spara allt varje händelse varje skratt varje minne varje känsla i min låda och gräva fram om tio femton kanske tjugo år och bara sakna gråta ögonen ur mig och minnas


För ingenting blir någonsin samma sak allt vissnar och dör ingenting varar för evigt
Vi kan säga för alltid och forever young och aldrig utan dig men egentligen är det bara en fråga om tid
Innan vi växer ifrån varandra
Innan vi tröttnar
Innan döden sliter oss från livet och allt vi älskar

1 kommentar:

åskar sa...

Oj, jag vet inte rikigt vad jag ska säga. Det var jättfint. Den gjorde mig... äh det går inte att beskriva.
Jag blev ett frågetecken, som log.
Ungefär så känner jag mig nu.