My scars remind me that the past is real

Jag har ett ärr på höger överarm. Varje dag undrar jag var fan det kommer ifrån. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin haft ett sår där.
På höger hand har jag ett ärr efter när jag brände mig på ugnen när jag skulle ta ut en kladdkaka. Strax under vänster öga har jag två små smala - ett från dagis när Matte rev mig, ett från den gången jag var på en spelning och hamnade ivägen för ett par stage divande nitbyxor.
På armbågarna har jag märken efter när jag släpades efter Jacky och från en av alla gångerna jag ramlade på väg till bussen. Jag missade den, såklart.
Jag hade ett jack i höger ögonbryn också, men nu har det bleknat och jag kan inte för allt i världen komma ihåg var jag fick det ifrån. Kanske snubblade jag, kanske var det efter ett slag, kanske en boll, kanske slog jag i något.
Mina ben - speciellt knäna - bär ytterligare tecken på min klumpighet. Där ramlade jag på handbollsplanen, där var jag nog på väg till bussen igen, där ramlade jag och fick det infekterat, där cyklade jag i för hög fart nerför en brant backe, åkte rakt över en rabatt och in i ett förråd.
Resten har jag glömt bort.
Att ramla och slå mig, det är i alla fall något jag är bra på.

Det finns ärr som inte syns också. Om jag vänder blicken inåt så ser jag märket efter första förälskelsen på dagis, i pojken med guldkedja runt halsen och Kiss-tröja.
Det efter mellanstadiediscot, när min bästa vän dansade tryckare med han jag var kär i.
Där finns det bleka minnet efter han som lärde mig hur man är kär men också att det utan undantag gör ont i slutändan.
Ärret efter han som fick mig att känna mig som världens sämsta människa.
Efter han som jag svek.
Efter han som aldrig menade någonting.
Och självklart, alltid, uppenbart, revan efter Pojken, han som lämnade mig i en trasig hög på marken, utan ett ord, utan att se tilllbaks. Halvt igensydd och alltjämt återuppriven, det ondaste av dem alla. Kanske har jag lyckats lappa ihop det nu, det återstår bara att låta det läka.

Det finns ärr efter varje förudmjukelse, varje förnedrande kommentar, varje korkat ögonblick. Till skillnad från de betydelselösa småärren på knäna så minns jag varenda ett av dessa. Ibland sticker de till och sköljer över mig igen, gör så att jag bara vill sjunka genom marken.
Det finns ärr efter varje skuld, skam, sorg och saknad. Efter varje ångest. Efter känslan att inte räcka till. Att vara fel. Att vara ensammast i världen. Att bli lämnad kvar.
Varje bråk, varje hårt ord, varje tårfylld natt, finns på mig.
Jag är en karta över mina misslyckanden. Jag bär dem med mig och påminns alltid om att inte upprepa dem.