"Jag känner inte dig. Det enda jag vet om dig är att du läser detta. Jag vet inte om du är lycklig eller olycklig, jag vet inte om du är ung eller gammal. Jag hoppas nog att du är ung och ledsen. Om du är gammal och lycklig så kan jag tänka mig att du småler när du hör mig säga: Han krossade mitt hjärta. Då minns du någon som krossade ditt hjärta, och du tänker för dig själv: O ja, jag minns hur det känns. Men det minns du inte alls, ditt självbelåtna svin. Säkert minns du hur det kändes att vara så där lite lagom ledsen. Kanske lyssna på musik och äta choklad uppe på rummet, ensamma promenader längs Embankment insvept i en vinterkappa, tapper och övergiven. Men minns du att det för varje tugga mat kändes som om du bet dig själv i magen? Minns du hur rödvinet smakade när det kom tillbaka upp och forsade ner i toalettstolen? Minns du att du drömde varje natt att ni fortfarande var tillsammans, att han talade ömt till dig och smekte dig så att du varje morgon när du vaknade var tvungen att gå igenom alltsammans på nytt? Minns du att du ristade in hans initialer i armen med en kökskniv? Minns du att du stod alltför nära kanten till spåren i tunnelbanan? Inte? Men håll käften då för fan. Stoppa upp leendet långt upp i hängröven."
Det där känns. Så jävla mycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar