Flashbacks

När jag stod där med hans arm runt mig och min arm runt honom så ville jag aldrig att ögonblicket skulle passera men det gjorde det förstås.
Bara han som fick mitt huvud att snurra och bara känslan av hans kropp mot min genom tyger och bara tanken som svepte genom mitt huvud - jag vill stå här för alltid. För bra för att vara sant. Såklart.
Och sedan bara vi två och han som ser på mig och han som lutar sig mot mig och sedan våra läppar och våra andedräkter och några oviktiga ord som jag inte ens kommer ihåg nu och sedan bara panna mot panna och långsamma andetag.

Och nu.
Som alltid.
Ingenting.

Han är egentligen bara en symbol för att allt gör ont och allt försvinner.

Och jag kämpar för att tro att när det är meningen, då jävlar. Det var bara inte den här gången.