ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST

Jag kom nyss att tänka på en sak. En sak jag inte tänkt på på väldigt väldigt länge faktiskt, något som jag vetat väldigt länge men helt enkelt inte vill tänka på. Något som får det att knytas i hjärtat på mig.

Jag har en farfar. Han är rätt gammal. 75 i år. Han är snäll, rätt sträng men det är bara för att han är rädd om oss, han ser till så att vi inte leker med ljus eller gör dumma grejer rent allmänt. Som gammal rektor frågar han alltid vad vi lär oss i skolan och hur betygen ser ut och sådant.
Han är väldigt smal, skrynklig och kutryggig - som gamla är ibland. Han står i rätt skarp kontrast till min farmor, som alltid vill ha något att göra och är rätt käck. Farfar är lugn och röker som en skorsten.
På kvällarna somnar han ofta i en soffa med händerna på magen och hörlurar på öronen. Han lyssar på ljudböcker, massor, och han har så hög volym så att man hör de lugna rösterna på långt avstånd.
Anledningen till att han lyssnar på denna massa ljudböcker är att han ser dåligt. Väldigt väldigt dåligt. Han har någon ögonsjukdom, jag vet inte vad den heter, som gör att hans syn bara blir sämre och sämre. Min pappa äter piller mot det där, så att han inte också ska få den.

Min farfar har inte kört bil på väldigt väldigt länge - han ser inte tillräckligt bra. Han envisas med att läsa tidningen varje dag. Förut behövdes bara förstoringsglas - fruktansvärt starka var de, väldigt roliga också, när man väl lyckades smita iväg med ett från oroliga farfar. Nu står det en stor förstoringsapparat ute i hallen. När farfar lägger tidningen där under så blir bokstäverna närmare en decimeter långa, så att han ska kunna se dem ordentligt.

När jag var liten fick jag bara veta att farfar ser väldigt väldigt dåligt. På senare år heter det att farfar är på väg att bli blind. Snart kommer han inte se mer.
Han kommer inte kunna läsa tidningen alls. Han kommer inte kunna hjälpa farmor med trädgården längre. Han kommer inte få se sin fru mer, eller sina barn eller barnbarn. Aldrig mer.
Det känns förjävligt. Faktiskt.

Det kanske inte låter som en stor grej - han är ju inte på väg att dö precis. Men jag har inte haft någon kontakt med döden, jag känner inte den smärtan. En del av farfar är på väg att dö.
Och det ger mig ångest ångest ångest.
Jag vill att farfar ska se mig växa och sina barn åldras. Men det kommer han inte få.
Vem vet hur länge till han kommer kunna se överhuvudtaget? Ett par år till, tror jag. Men jag vet inte.

Äh, skitsamma. Ni bryr er inte särskilt mycket i alla fall, eller hur?
Klart slut från mig.