Nuet är bäst

I min papperskorg ligger två nyligen strimlade fotografier. Mitt hjärta är ihoplappat, mina ben stadiga och hoppet brinner med klar låga i mitt bröst. Jag är femton, jag är rödhårig, jag vill leva och det tänker jag göra också. Bakom mig har jag världens bästa vänner, det litar jag på, och jag har ingenting att förlora.
Nu ska världen få lite spö. Frukta ej, Klara är kommen.

Anledningen till att jag färgar håret

Efter en riktig jävla nedgång vill jag alltid förändra mig själv. När jag reser mig upp igen vill jag att det ska vara skillnad. Den här gången är det inte samma skit, liksom. Den här gången ska det bli som jag vill. Den här gången är det på mina villkor och ingen annans.
Då färgar jag håret. Då ser alla att något har hänt. Då vet alla att något har förändrats. Och jag känner mig bättre.
En ny hårfärg ger en så mycket nya möjligheter egentligen. Någon som är rödhårig ses på ett helt annat sätt än en brunett. Rödhåriga är vilda, galna, de är färgstarka och spännande. Det säger deras hår. Därför ville jag bli rödhårig. Det passar den jag vill vara för tillfället.

Rött hår ger mig självförtroende. Det ger mig en trygghet. Jag känner mig snygg. Jag känner mig bra. Jag känner mig värdefull. Jag vet att sådant ska komma inifrån och egentligen inte har något med utsidan att göra men det är så. Rött hår gör att jag mår bättre med mig själv.
Så ja. Jag är väldigt glad i mitt nya hår.

Idag kom jag hem igen

Jag har tillbringat den här helgen på ett läger i Strängnäs, på Stjärnholm. Det är nu ungefär 6 timmar sedan vårt tåg stannade på Stockholms central och vi alla spreds åt olika håll, inte helt olikt löv i vinden.
Jag kan säga redan nu att det där lägret betydde mycket för mig. Jag saknade det redan innan vi sa hejdå, det brände i hjärtat och värkte. Nu sitter det lugnt och bestämd i bröstet och maler, maler, maler. Jag vill ha mer läger, mer tid med den här gruppen.

Jag saknar Ella för hennes varma vänlighet. Jag saknar Klara och Cili för deras självsäkra, coola sätt som jag avundas så. Jag saknar Tove för hennes öppna mysighet. Jag saknar Karin för hennes lekfullhet, Amanda för hennes stillsamma sätt att föra sig och Olivia för att hon står för sig själv och inte viker undan. Jag saknar Sara för hennes underbara, överflödande omtanke och söthet, Anna för hennes ständiga leende, Björn för sin härliga nördighet och förmåga att totalt strunta i vad andra kan tänkas tycka. Jag saknar Viktor mest för att han är Viktor, Filip för hans öppenhet och mentalt höga ålder och Daniel för hans coolhet och för att han är så lätt att connecta med.
Självklart saknar jag Bäc, Elli och Elsa med, men de får jag i alla fall träffa imorgon.

Här skrev jag ett inlägg om hösten

Men det blev så jävla fult så jag var tvungen att radera det fort som fan.
Jag älskar hösten i alla fall, det är dagens upptäckt. Hösten är underbar.

Bara jag

Idag skulle jag plugga. Det gjorde jag inte.
Jag skrev istället.


Jag skrev ingen novell. Ingen kort historia. Ingen dikt. Jag skrev en dialog. En dialog jag själv älskar - jag har ingen förmåga att se objektivt på den. Den dialogen är min ögonsten. Den är något jag läser och njuter av, trots att det är mina egna ord.
Den är inte ett dugg självbiografisk, men ändå är den så väldigt personlig. Jag vill låta folk läsa den, för på nått sätt så vill jag att de ska ha den chansen - jag vet inte varför - men samtidigt så kan jag bara inte. Det går inte.
Den är inte klar än. Tror jag. Jag har inte bestämt mig än. Jag vill inte ta fel beslut och förstöra den. Det betyder helt enkelt för mycket.

Busschaffisar kan vara en enkel väg till lycka

När jag ändå har tagit upp en busschaufför som gör mig lite lycklig sådär så tänker jag beskriva en annan busschaffisrelaterad sak som gör mig glad i hjärtat.
Bussen mot Farsta och bussen mot Skogås brukar mötas i centrum. Då händer det ibland att busschaffisarna på dessa mötande bussar hälsar på varandra. En förstående nick genom fönstret, en medlidande vinkning. Den här gemenskapen kan nästan göra mig tårögd. De är liksom två om det. De är inte ensamma om att köra otacksamma människor fram och tilllbaka hela dagarna. Det finns fler som vet hur det är.
Jag kan inte uttrycka med ord hur mycket jag älskar det, det är bara underbart. Det är så himla mänskligt och vackert. En hälsning kan vara så mycket mer än en hälsning.

Om en människa som förgyller mina morgnar

Det finns en busschaufför som jag inte kan låta bli att älska. Han är blond och ser ut att vara typ 40. Han ler alltid och hälsar alltid på varenda människa som går på hans buss.
"Godmorgon", säger han och ler. Alltid. Och då kan jag inte låta bli att le, jag med. Finns det något som är lika härligt som när människor utan att tveka delar med sig av sin lycka på det sättet? Att åka med den där busschauffören är ett tvärsäkert sätt att få en bra morgon, att åka till skolan med ett leende på läpparna.
Den där busschauffören har andra små roliga trevligheter för sig med. När bussen närmar sig centrum så informerar han alltid sina passagerare genom högtalarna om att där kan man byta till pendeltåg och sedan önskar han oss lycka till på den här nya, härliga dagen fylld med nya möjligheter. Han brukar visa sin uppskattning för de som hjälper andra, som att få av och på barnvagnar, genom att säga att de får en stjärna på himlen uppkallad efter sig.
Kort sagt så är han en underbar, trevlig människa som verkar tycka om sitt jobb och har ett leende som smittar. Jag önskar att han alltid körde min buss på morgonen.

Det finns ett träd jag älskar

Ja, det finns ett träd jag älskar. Det ligger inte långt ifrån mig. Det är sannerligen ett gigantiskt träd. Det höjer sig över alla villorna runt om och täcker hela tomten framför det hus det står vid. Det är säkert tjugo meter högt - fast det där med att uppskatta längd har aldrig varit min grej, det kan lika gärna vara femton meter eller trettio meter. Huvudsaken är att; det är stort. Det är brett också, jag tror nog att det är bredare än vad det är högt. Stammen är väldigt tjock - jag når knappast runt den, jag tror inte att två personer skulle göra det heller.
Det har många, tjocka grenar som vänligt sträcker ut sig över den asfalterade vägen och över husen runt omkring. Hela trädet ger ett väldigt vänligt intryck. Det bara står där och sträcker ut sina grenarmar beskyddande över allting, omfamnar hela världen. Om gud finns så är det nästan som att jag kan se hans spegelbild i det trädet, det är så stillsamt och fridfullt på något sätt. Det skänker mig lugn.
Löven är fortfarande gröna, sträcker sig mot himlen. Jag står still ett tag och bara beundrar trädet, jag kan inte låta bli, det gör jag alltid. Det är ett vackert träd. Det är det verkligen.

JAG OCH MIN KÄRLEK

Tror ni att det är möjligt att hålla ihop hela livet?
Det tror jag.
Det hoppas jag i alla fall.
Det vill jag.

Idag är det min och Davids 160:e dag. Det är alltså fem månader och nio dagar.
Jag älskar dig.

ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST

Jag kom nyss att tänka på en sak. En sak jag inte tänkt på på väldigt väldigt länge faktiskt, något som jag vetat väldigt länge men helt enkelt inte vill tänka på. Något som får det att knytas i hjärtat på mig.

Jag har en farfar. Han är rätt gammal. 75 i år. Han är snäll, rätt sträng men det är bara för att han är rädd om oss, han ser till så att vi inte leker med ljus eller gör dumma grejer rent allmänt. Som gammal rektor frågar han alltid vad vi lär oss i skolan och hur betygen ser ut och sådant.
Han är väldigt smal, skrynklig och kutryggig - som gamla är ibland. Han står i rätt skarp kontrast till min farmor, som alltid vill ha något att göra och är rätt käck. Farfar är lugn och röker som en skorsten.
På kvällarna somnar han ofta i en soffa med händerna på magen och hörlurar på öronen. Han lyssar på ljudböcker, massor, och han har så hög volym så att man hör de lugna rösterna på långt avstånd.
Anledningen till att han lyssnar på denna massa ljudböcker är att han ser dåligt. Väldigt väldigt dåligt. Han har någon ögonsjukdom, jag vet inte vad den heter, som gör att hans syn bara blir sämre och sämre. Min pappa äter piller mot det där, så att han inte också ska få den.

Min farfar har inte kört bil på väldigt väldigt länge - han ser inte tillräckligt bra. Han envisas med att läsa tidningen varje dag. Förut behövdes bara förstoringsglas - fruktansvärt starka var de, väldigt roliga också, när man väl lyckades smita iväg med ett från oroliga farfar. Nu står det en stor förstoringsapparat ute i hallen. När farfar lägger tidningen där under så blir bokstäverna närmare en decimeter långa, så att han ska kunna se dem ordentligt.

När jag var liten fick jag bara veta att farfar ser väldigt väldigt dåligt. På senare år heter det att farfar är på väg att bli blind. Snart kommer han inte se mer.
Han kommer inte kunna läsa tidningen alls. Han kommer inte kunna hjälpa farmor med trädgården längre. Han kommer inte få se sin fru mer, eller sina barn eller barnbarn. Aldrig mer.
Det känns förjävligt. Faktiskt.

Det kanske inte låter som en stor grej - han är ju inte på väg att dö precis. Men jag har inte haft någon kontakt med döden, jag känner inte den smärtan. En del av farfar är på väg att dö.
Och det ger mig ångest ångest ångest.
Jag vill att farfar ska se mig växa och sina barn åldras. Men det kommer han inte få.
Vem vet hur länge till han kommer kunna se överhuvudtaget? Ett par år till, tror jag. Men jag vet inte.

Äh, skitsamma. Ni bryr er inte särskilt mycket i alla fall, eller hur?
Klart slut från mig.

SKRIVKRAMP

Här skrev jag nyss ett långt inlägg om en massa skit men det blev så uruselt, så värdelöst så att jag raderade det direkt.

Det går inte bra idag. Det är den enkla sanningen.

Jag ska återkomma, jag ska skriva bättre och vassare och intressantare, det lovar jag er.

Inte idag bara.



Nu ska jag klä på mig

ONÖDIG STATISTIK

Jag är en sann mattenörd. Det är sant. Ibland blir jag helt pirrig i kroppen när jag tänker på att räkna lite medianer och ställa upp lite division och få klura på några ekvationer. Jag har en tendens att klara skolans matte bra, för allt handlar ju egentligen om att lära sig hur man ska räkna och sen kan man det.
Statistik har alltid varit min grej. Jag har alltid älskat att rita diagram, räkna medelvärde och kan plötsligt komma på någon median som jag vill veta och då sätter jag mig ner och räknar ut det och känner mig glad, helt enkelt. Jag blir belåten. Det känns som om jag har tagit några lugnande tabletter eller något.

En del vet nog att jag har haft SMS Till Alla ett par månader nu (5000 fria sms för 99 kr). Självklart har jag räknat en hel massa statistik.
Så, här kommer det. All fakta om mina smsvanor förra månaden:

Totalt skickade jag 2801 sms på 30 dagar.
Det är alltså 93 sms om dagen.
Medianen är 82. Alltså är det lika många dagar som jag skickat under 82 som jag har skickat över 82.
Med min vanliga taxa skulle alla dessa sms kostat 2493 kr, men nu kostade varje sms 3,5 öre istället för det vanliga 89 öre.

Första veckan skickade jag totalt 554 sms - 79 per dag.
Andra veckan, 896 sms - 128 per dag.
Tredje veckan, 605 sms - 86 per dag.
Fjärde veckan, 536 sms - 76 per dag.
Och då blir det två dagar över, vilket blir 210 sms - alltså 105 per dag i medelvärde.

Statistik är inte svårt, jag vet. Men förbannat kul är det.

ATT SÄGA EMOT ANDRAS ÅSIKTER

En sak som jag stör mig oerhört mycket på är när folk säger emot någons åsikter. Typ:
"Åh, den här låten påminner mig om XX!"
"Eh, näääh!"

Jo, det gör den visst det. Screw you! vill jag egentligen vråla tillbaks, bara för att jag stör mig så mycket på det, men det gör jag inte. Jag påpekar det bara försiktigt.
Om jag tycker att något är snyggt/fult/bra/dåligt/påminner om något så tycker jag det, och då är det så, även om andra inte tycker det.
Men det är faktiskt subjektivt och ingen har rätt att säga emot mina åsikter. Säg gärna vad ni tycker, men säg inte emot mig på det sättet som om jag hade fel.
Klart slut för den här gången, onödigt inlägg, jag vet.

SMÅFULLA MÄNNISKOR

Det finns få saker jag tycker är värre än småfulla människor. Ni vet vilka jag menar, de där killgängen som sitter längst bak i bussen med en öl i ena handen och en cigg bakom örat.
De där som högt och ljudligt talar om vilken tjej de tänker gå hem med idag och vem de ska spöa upp.
Jag satt brevid några sådana för några dagar sedan. De klev på efter mig och satte sig brevid mig längst bak. Jag försökte bara göra mig osynlig och låtsas som att jag inte finns.
Men sedan kommer det kritiska ögonblicket, det som jag oroligt väntat på hela bussfärden, det som stört mig så mycket så att jag får problem med att njuta av Håkans milda röst i Hurricane Gilbert. Jag ska gå av.
Försiktigt reser jag mig upp, i god tid innan hållplatsen, och måste harkla mig försiktigt innan de inser att jag vill gå av. De flyttar snabbt på sig, jag skyndar mig förbi och ser hur de stirrar efter mig på ett obehagligt sätt som jag inte kan tolka.
Men sedan är jag av bussen, den åker iväg och jag börjar vandra hemåt i solskenet. Plötsligt känner jag mig rätt fånig, det där var väl ändå inte särskilt farligt.
Men jag undviker det helst i alla fall.

MINA TANKAR OM KILLEN PÅ TÅGET

Jag sitter på pendeltåget på väg hem från stan. Jag är själv och har för tillfället ingen musik eftersom att jag lämnat min mp3 hemma, vilket gör att jag är en aning irriterad - jag hatar att åka kommunalt utan sällskap av människor eller musik.
Min blick fastnar på en kille, eller kanske är det snarare en ung man, som sitter på andra sidan gången med blicken fäst på sin telefon. Han trycker på knapparna, är helt inne i det han håller på med.
Antagligen är det mina fördomar som spökar, men jag får för mig att killen sitter och spelar något spel på sin mobil. Gillar inte japaner sådant, gameboys och super mario? Eller kanske tror jag det på grund av andra saker.
Kanske är det på grund av att han har glasögon, ingen frisyr, lite för korta, utsvängda byxor och gympaskor till skjortan, slipsen och kavajen. Han sitter där och ser rätt nördig ut och fifflar med sin mobil.
Han ser sliten ut, har nog haft en tuff vecka, och plötsligt får jag för mig att killen säkerligen har fått ta emot en hel massa skit på grund av sitt asiatiska utseende. Han har nog fått sina drag omvandlade till förolämpningar, som slag i ansikten. Kanske var det en stor kille som trampade sönder hans glasögon när han gick i skolan, som kastade en hånfull blick mot hans för korta byxor och gympaskorna som mamma sa var jättecoola innan han vände om och gick tillbaks till sitt gäng.
Plötsligt höjer killen blicken och ser sig om i vagnen med en skygg blick innan han tittar ner på sin lilla skärm igen.
Och jag fylls med ömhet inför den här främmande människan, jag får nästan tårar i ögonen när jag sitter och tittar på honom. Det är nästan så att jag vill gå fram till honom och krama honom och säga att hans slips är snygg, att jag älskar hans byxor och att hans blanka, nya, gympaskor verkligen är asgrymma.

TILL ANONYM

Jag älskar förresten att du la ner så mycket tid på att leverera en smart, lång, bra, genomtänkt och trevlig kommentar.
Världens bloggar behöver fler som du!
Fler kommentarer rent allmänt uppskattas. Jag lovar att försöka leverera bra inlägg även om den här bloggen mest är en ventil för mig.


PS. Jag vet att jag lägger upp många inlägg på en gång men detta är saker som jag tänkt på ett tag nu och jag behöver skriva av mig. Lev med det är ni snälla! DS

ATT HATA ALLT OCH ALLA

Jag läser min kära vän Rebeccas blogg, hon skriver ett inlägg om hur hon har blivit dryg (http://asfaltsbl0mma.blogg.se/2008/may/dryghetsattack.html).

Och nog känner jag igen mig. Jag har ofta kommit på mig själv med att sitta på en buss eller ett tåg och störa mig på att den där snubben vägrar flytta in och låta någon få platsen brevid honom så att folk istället måste stå, på att bruden inte säger till honom och bara står och stirrar menande på honom. Jag stör mig på ungdomsgängen bakom mig och på tanterna som bara sitter och andas. Ja, jag sitter och hatar alla omkring mig.
Men efter att ha suttit ett tag och hatat killen med frillan som han lagt ner alldeles för mycket tid på, grabbgänget som kaxigt visar upp sig och berättar fyllehistorier för hela vagnen, tjejen som sitter och äter så att det luktar macka med sallad överallt, gubben som harklar sig varannan sekund och tanten som stirrar högdraget på alla runt henne så inser jag att den jag hatar mest är mig själv.

ATT VARA ANONYM

En spännande sak är människor med åsikter. Det är coolt att vi kan tycka och tänka och diskutera om varför vi tycker och tänker som vi gör.
En annan sak som är spännande är folk med åsikter som väljer att vara anonyma. Speciellt om det de skriver är rakt och ärligt och får en att tänka efter. De människorna verkar som vettiga typer, och sen ser man att de har valt att inte skriva ett namn eller smeknamn eller något utan att de är anonyma och då sjunker de lite i aktning för mig. Då är deras åsikter inte riktigt lika viktiga längre.
Det är en helt annan grej om det är någon som har skrivit något töntigt om folks mammor bara för att, med en massa stavfel och särskrivningar. Då är de fåniga barnungar som inte heller vågar stå för sina åsikter, men då är det inte anonymiteten som är det som gör att de är längst ner på min lista.

Anonym som kommenterade under mitt förra inlägg. Jag vill gärna snacka med mig, för du verkar som en jävligt smart typ med intressanta åsikter. Lämna gärna en mejladress eller något om du läser det här och har lust, jag skulle gärna snacka med dig.

ATT VARA DUKTIG I SKOLAN

Jag hade 6 MVG:n första terminen i 8an. Det är bra. Det är faktiskt väldigt bra.
Men det kommer alltid, alltid folk från ingenstans och säger saker som:
"MEN HALLÅ, JAG SKULLE OCKSÅ KUNNA HA MVG I ALLT OM JAG BARA FÖRSÖKTE, MEN JAG PALLAR INTE."
Det finns få saker jag stör mig på mer än det.

Om ni nu har chansen att få MVG, varför gör ni inte allt då? Istället bortförklarar ni er och får mig att känna mig dålig för att jag är en sån jävla plugghest.
Klart det är bättre att kunna ha MVG än att faktiskt få det, för då måste man ju anstränga er.
Det är väl där ni förlorar.
Ni saknar amibition och motivation och därför kommer ni sluta som sånadär tragiska fyllemedelålders människor utanför systemet som, kl 15, sitter med en öl i ena handen och sluddrar fram:
"Du vet, jag var ju bra i skolan, jag skulle ju kunnat få 320 poäng om jag bara ville!"
Fyfan, säger jag bara.