När jag ändå har tagit upp en busschaufför som gör mig lite lycklig sådär så tänker jag beskriva en annan busschaffisrelaterad sak som gör mig glad i hjärtat.
Bussen mot Farsta och bussen mot Skogås brukar mötas i centrum. Då händer det ibland att busschaffisarna på dessa mötande bussar hälsar på varandra. En förstående nick genom fönstret, en medlidande vinkning. Den här gemenskapen kan nästan göra mig tårögd. De är liksom två om det. De är inte ensamma om att köra otacksamma människor fram och tilllbaka hela dagarna. Det finns fler som vet hur det är.
Jag kan inte uttrycka med ord hur mycket jag älskar det, det är bara underbart. Det är så himla mänskligt och vackert. En hälsning kan vara så mycket mer än en hälsning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar