MINA TANKAR OM KILLEN PÅ TÅGET

Jag sitter på pendeltåget på väg hem från stan. Jag är själv och har för tillfället ingen musik eftersom att jag lämnat min mp3 hemma, vilket gör att jag är en aning irriterad - jag hatar att åka kommunalt utan sällskap av människor eller musik.
Min blick fastnar på en kille, eller kanske är det snarare en ung man, som sitter på andra sidan gången med blicken fäst på sin telefon. Han trycker på knapparna, är helt inne i det han håller på med.
Antagligen är det mina fördomar som spökar, men jag får för mig att killen sitter och spelar något spel på sin mobil. Gillar inte japaner sådant, gameboys och super mario? Eller kanske tror jag det på grund av andra saker.
Kanske är det på grund av att han har glasögon, ingen frisyr, lite för korta, utsvängda byxor och gympaskor till skjortan, slipsen och kavajen. Han sitter där och ser rätt nördig ut och fifflar med sin mobil.
Han ser sliten ut, har nog haft en tuff vecka, och plötsligt får jag för mig att killen säkerligen har fått ta emot en hel massa skit på grund av sitt asiatiska utseende. Han har nog fått sina drag omvandlade till förolämpningar, som slag i ansikten. Kanske var det en stor kille som trampade sönder hans glasögon när han gick i skolan, som kastade en hånfull blick mot hans för korta byxor och gympaskorna som mamma sa var jättecoola innan han vände om och gick tillbaks till sitt gäng.
Plötsligt höjer killen blicken och ser sig om i vagnen med en skygg blick innan han tittar ner på sin lilla skärm igen.
Och jag fylls med ömhet inför den här främmande människan, jag får nästan tårar i ögonen när jag sitter och tittar på honom. Det är nästan så att jag vill gå fram till honom och krama honom och säga att hans slips är snygg, att jag älskar hans byxor och att hans blanka, nya, gympaskor verkligen är asgrymma.