SMÅFULLA MÄNNISKOR

Det finns få saker jag tycker är värre än småfulla människor. Ni vet vilka jag menar, de där killgängen som sitter längst bak i bussen med en öl i ena handen och en cigg bakom örat.
De där som högt och ljudligt talar om vilken tjej de tänker gå hem med idag och vem de ska spöa upp.
Jag satt brevid några sådana för några dagar sedan. De klev på efter mig och satte sig brevid mig längst bak. Jag försökte bara göra mig osynlig och låtsas som att jag inte finns.
Men sedan kommer det kritiska ögonblicket, det som jag oroligt väntat på hela bussfärden, det som stört mig så mycket så att jag får problem med att njuta av Håkans milda röst i Hurricane Gilbert. Jag ska gå av.
Försiktigt reser jag mig upp, i god tid innan hållplatsen, och måste harkla mig försiktigt innan de inser att jag vill gå av. De flyttar snabbt på sig, jag skyndar mig förbi och ser hur de stirrar efter mig på ett obehagligt sätt som jag inte kan tolka.
Men sedan är jag av bussen, den åker iväg och jag börjar vandra hemåt i solskenet. Plötsligt känner jag mig rätt fånig, det där var väl ändå inte särskilt farligt.
Men jag undviker det helst i alla fall.