Kollektivstrafiksmöten

(krönika till skolan men jag lägger ut den här med fast den s-ö-g)

Möten i kollektivtrafiken är allt som oftast ordlösa, bara blickar och tankar. Rätt betydelselösa. Ändå upptar de en stor del av tiden när jag pendlar. Människoskådning, kallas det ibland. Att bara sitta och titta på folk. En oskyldig och lättsam ventil för våra fördomar, kan man också säga. På tåget finns det inte tid att lära känna och få en bild av individen och dennes speciella förutsättningar. Istället blir det våra fördomar som styr vilka vi vågar sätta oss bredvid och vad vi tänker om våra medpassagerare.
Inga meningsfulla konversationer sker på tunnelbanan. Inga fantastiska insikter eller nyskapande idéer föds i lysrörssken, bland gratistidningar och smutsiga säten.

Det finns till exempel en tant som jag brukar se på bussen. I flera år har jag tittat på henne nu. Mest för att hon påminner så mycket om ett får. Hennes hår är krulligt och ansiktet avlångt. Jag märker när hon klipper sig, jag ser när hon testar en ny sminkning. Den här tanten tuggar jämt på tuggummi. Jag har fått för mig att det är nikotintuggummi. Att hon lyckas vara rökfri hela veckorna men på söndagskvällarna när mörkret sänker sig över hennes ensamma lägenhet, då blir det så svårt att stå emot. Då ställer hon sig på balkongen med förortsutsikt och röker upp ett helt paket. Sedan får hon skuldkänslor och lovar sig själv att sluta. Igen. Kanske suckar och stånkar av ångest och kastar en snabb blick på bilderna på de nu fullvuxna barnen. En man hade hon väl också, för några år sedan, men han är ute ur bilden nu.

Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om henne, trots att jag bara fantiserat ihop allting. Kanske är jag helt fel ute. Kanske är det bara vanliga minttuggummin. Kanske har hon och hennes själfrände till man ett underbart liv.

Ibland när jag tittar på henne så tittar hon tillbaka så våra blickar möts. Då ser vi båda åt ett annat håll och låter ögonblicket passera så fort som möjligt. Jag ser hennes helg spelas upp i mitt huvud, jag ser det tomma cigarettpaketet och det halvtomma vinglaset på bordet framför TV:n, alldeles bredvid ett billigt lådvin.
Ibland får det mig att fundera. Om jag tror att jag vet detta om henne, om jag ser henne i det här ljuset och tycker synd om henne, hur i hela världen ser hon då mig?
Det kommer jag aldrig få veta. Jag kan bara fortsätta titta på henne, roa mig med att hitta på hennes historia och låta fördomarna vinna. Sedan kommer jag fram till skolan och glömmer henne helt, i alla fall tills nästa morgon.

Markus, åh Markus

Markus Krunegård är det bästa jag vet.
Ingen har någonsin gett mig så mycket som honom. Ingen har någonsin berört mig som honom. Ingen har någonsin gjort mig så lycklig utan att faktiskt finnas i mitt liv på riktigt. Ingen har lärt mig så mycket om livet.

1 februari är min favoritdag för tillfället. Då ska jag se Markus på riktigt. Jag älskar att gå på konserter, det gör jag verkligen, men jag har en känsla av att den här kommer vara den bästa. Jag önskar att den är det.
Tre dagar kvar, tre ynka dagar innan min lycka. Bara jag tänker på det så bubblar det i min bröstkorg, jag vill bara sjunga. På "Jag är en vampyr" då.

Mina väggar

Jag tycker inte om mitt rum. Det gör jag verkligen inte. Jag har prylar överallt. Det ser förjävligt ut.
Men jag tycker om mina väggar, det gör jag. De är fulla av affischer på människor som gjort skillnad för mig, som gör mig glada. Det är låttexter och citat som betyder mycket och som säger mig något. Och foton på människor jag älskar, det gör mig alltid glad att se dem.
Det är lyckliga väggar.

Det är väggar fulla med saker att säga. Jag skulle kunna prata i timtal om mina väggar, om allt på dem och om vad det betyder för mig. Varje sak har en anledning till att vara där, varje sak har en egen historia.
Ibland sitter jag bara och ser mig om i mitt rum. Jag ignorerar långsidan med min fula, fullproppade, gigantiska hylla men ler mot de andra väggarna. Mina lyckoväggar.

Nuet är bäst

I min papperskorg ligger två nyligen strimlade fotografier. Mitt hjärta är ihoplappat, mina ben stadiga och hoppet brinner med klar låga i mitt bröst. Jag är femton, jag är rödhårig, jag vill leva och det tänker jag göra också. Bakom mig har jag världens bästa vänner, det litar jag på, och jag har ingenting att förlora.
Nu ska världen få lite spö. Frukta ej, Klara är kommen.

Anledningen till att jag färgar håret

Efter en riktig jävla nedgång vill jag alltid förändra mig själv. När jag reser mig upp igen vill jag att det ska vara skillnad. Den här gången är det inte samma skit, liksom. Den här gången ska det bli som jag vill. Den här gången är det på mina villkor och ingen annans.
Då färgar jag håret. Då ser alla att något har hänt. Då vet alla att något har förändrats. Och jag känner mig bättre.
En ny hårfärg ger en så mycket nya möjligheter egentligen. Någon som är rödhårig ses på ett helt annat sätt än en brunett. Rödhåriga är vilda, galna, de är färgstarka och spännande. Det säger deras hår. Därför ville jag bli rödhårig. Det passar den jag vill vara för tillfället.

Rött hår ger mig självförtroende. Det ger mig en trygghet. Jag känner mig snygg. Jag känner mig bra. Jag känner mig värdefull. Jag vet att sådant ska komma inifrån och egentligen inte har något med utsidan att göra men det är så. Rött hår gör att jag mår bättre med mig själv.
Så ja. Jag är väldigt glad i mitt nya hår.

Vänner är guld

Tänkte bara ta det där med vännerna.
Mitt liv är rätt simpelt. Jag är vanligtvis rätt munter, utan problem. Men ibland går det snett och då tenderar det att bli rätt illa. Vilken jävla tur att jag har mina käraste kompisar då.
Alla, varenda en som jag pratat med, har varit så jäkla otroligt stöttande. Från de håll jag väntade mig minst också.
Jag hinner knappt snudda vid botten innan jag blir upphämtad igen.
Tack. Det var bara det jag ville säga.