Kollektivstrafiksmöten

(krönika till skolan men jag lägger ut den här med fast den s-ö-g)

Möten i kollektivtrafiken är allt som oftast ordlösa, bara blickar och tankar. Rätt betydelselösa. Ändå upptar de en stor del av tiden när jag pendlar. Människoskådning, kallas det ibland. Att bara sitta och titta på folk. En oskyldig och lättsam ventil för våra fördomar, kan man också säga. På tåget finns det inte tid att lära känna och få en bild av individen och dennes speciella förutsättningar. Istället blir det våra fördomar som styr vilka vi vågar sätta oss bredvid och vad vi tänker om våra medpassagerare.
Inga meningsfulla konversationer sker på tunnelbanan. Inga fantastiska insikter eller nyskapande idéer föds i lysrörssken, bland gratistidningar och smutsiga säten.

Det finns till exempel en tant som jag brukar se på bussen. I flera år har jag tittat på henne nu. Mest för att hon påminner så mycket om ett får. Hennes hår är krulligt och ansiktet avlångt. Jag märker när hon klipper sig, jag ser när hon testar en ny sminkning. Den här tanten tuggar jämt på tuggummi. Jag har fått för mig att det är nikotintuggummi. Att hon lyckas vara rökfri hela veckorna men på söndagskvällarna när mörkret sänker sig över hennes ensamma lägenhet, då blir det så svårt att stå emot. Då ställer hon sig på balkongen med förortsutsikt och röker upp ett helt paket. Sedan får hon skuldkänslor och lovar sig själv att sluta. Igen. Kanske suckar och stånkar av ångest och kastar en snabb blick på bilderna på de nu fullvuxna barnen. En man hade hon väl också, för några år sedan, men han är ute ur bilden nu.

Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om henne, trots att jag bara fantiserat ihop allting. Kanske är jag helt fel ute. Kanske är det bara vanliga minttuggummin. Kanske har hon och hennes själfrände till man ett underbart liv.

Ibland när jag tittar på henne så tittar hon tillbaka så våra blickar möts. Då ser vi båda åt ett annat håll och låter ögonblicket passera så fort som möjligt. Jag ser hennes helg spelas upp i mitt huvud, jag ser det tomma cigarettpaketet och det halvtomma vinglaset på bordet framför TV:n, alldeles bredvid ett billigt lådvin.
Ibland får det mig att fundera. Om jag tror att jag vet detta om henne, om jag ser henne i det här ljuset och tycker synd om henne, hur i hela världen ser hon då mig?
Det kommer jag aldrig få veta. Jag kan bara fortsätta titta på henne, roa mig med att hitta på hennes historia och låta fördomarna vinna. Sedan kommer jag fram till skolan och glömmer henne helt, i alla fall tills nästa morgon.