Om en pojke

En gång skrev jag en dikt till en pojke. Det var egentligen inte meningen. Jag skrev bara som jag kände, men i samma sekund som jag var klar insåg jag att den var till honom. Bara till honom.
Ett år av mitt liv älskade jag den här pojke. Han var min värld. Han var min bästa vän. Han var mitt allt.
Ett år var vårt gemensamma liv. Våra vägar korsades, vi vandrade tillsammans ett tag, men det var väl inte meningen att det skulle vara mer än så.
Allt var inte bra, det var knappast något sagoförhållande. Det är jag den första att erkänna. Jag krånglade, förstörde, grät sönder allt, blåste upp allt till gigantiska proportioner.
Från första stund var denna pojke som en drog för mig. Jag brukade kalla honom mitt lyckopiller, för han gjorde mig lycklig. En blick, ett ord och mina ben vek sig under mig. Jag utvecklade snabbt ett gigantiskt beroende. Jag fick fort abstinensbesvär, hårda, plågsamma. Jag snetände ofta. Det blev så fel som det kunde bli. Jag grät och föll sönder. Men ibland blev det alldeles rätt. Ibland blev det perfekt. Då var jag lycklig. Jag levde för de stunderna, det var de som gjorde att jag aldrig försökte avvänja mig på riktigt. Att jag svalde alla snetändningar och abstinensbesvär utan att klaga.
Ett år. Sedan fick min pojke nog. Och gjorde slut. Han lämnade mig gråtande, nedbruten i en hög av oigenkännelighet. Den här pojken tog mitt hjärta, tog min oskuld, tog en bit av mig när han vände mig ryggen och gick.
Pojken är inte min längre. Han är någon annans. Snygg som fan är hon.

Och jag är tom, tom, tom.
Hör ni inte hur det ekar när jag talar?

Jag kommer ingenstans. Jag står här och trampar och väntar på att få den där biten av mig själv tillbaka.
Jag är ett människoskal. Jag står, jag går, jag ler som en riktig människa men mitt inre är söndersmulat, trasigt, bränt.

Och där är jag idag.