Feber i hjärnan

Något är fel. Det är rätt uppenbart.
Jag fryser och fryser och fryser, klär på mig lager efter lager men fryser ändå. Jag har inte feber. 37, 1, fullständigt normalt. Kanske har jag feber i hjärnan. Eller hjärtat. Något är fel.

Något är fel. Jag var i skolan, det gick rätt bra, jag jobbade med SO:n. Men något blev fel. Jag vet inte vad som hände. Det var röklukten som utlöste det hela kanske. Jag var stressad som fan, men bra stressad. Eld i baken-stressad. Men sedan kom en fjortis med fjällräven jacka som stank rök, min hals kliade, svullnade igen, huvudet värkte och bultade. Världen snurrade.
Och sedan blev det bara mer fel.
Stressen byggdes upp. Det tryckte över bröstkorgen. Det värkte i hjärtat. Mina händer skakade. Jag kunde inte koncentrera mig. Jag kunde inte ens lyssna på musik, alla ljud växte och blev elaka i mina öron.
Något jagade mig. Jag kände det tydligt. Något var efter mig. Jag visste inte vad, men det var inget snällt i alla fall.

Så jag gick hem. Jag kunde inte vara där länge, där väggarna tryckte sig mot mig, rummen snurrade och någon iakttog mig någonstans där jag inte kunde se den. Jag fick panik och gick hem. Jag vet att alla såg hur rädd jag såg var, hur tom, hur trött. Men jag orkar inte bry mig.
Jag gick till bussen. Vinden blåste kall och hård, jag grät och frös om händerna.

Man kan analysera det fram och tillbaka - vad kan orsaka det? Psykisk overload? Prestationsångest? Men det spelar ingen roll. Även om jag skulle fatta varför något är fel, så hindrar inte det att jag inte kan andas på kvällarna när ångesten kommer, det hjälper inte.
Jag vet att det finns folk som försöker förstå, som försöker hjälpa, men de kommer liksom inte ända fram. Det finns bara en som gör det. Och honom kan jag inte prata med. Alls. Jag har inte längre någon rätt att lägga mina bekymmer på honom.

Nu ser det svart ut. Något är fel. Och jag vet fan inte vad jag ska göra.