Ljug för mig, ja ljug för mig

Jag är så trasig.
Jag skrämmer mig själv.

Hela dagen var en plåga. Nej, inte hela. Större delen.
Spelturneringen gjorde att jag tillbringade nästan hela dagen i höghuset. Alltså såg jag honom, hela dagen. Jag vet inte hur många gånger jag bröt ihop.
Ja, jag saknar honom. Jättemycket. Jag gör det. Det finns ingen anledning att förneka det.

En lugn stund hade jag. På väg till bussen. Då var jag nästan lycklig. Så nära jag kan komma, i alla fall, tror jag. Solen sken på riktigt, så det var inte så kallt trots att det blåste. Jag sparkade på gruset så att somriga dammoln blåste upp. Jag lyssnade på kent och bara andades.
Tyvärr varade det inte längre.