I lördags var det bokbål.
Det var faktiskt E som födde idén. Jag ville helt enkelt slänga böckerna jag lånat av pojken som han aldrig ville ha tillbaks i en soptunna någonstans men E tyckte att jag skulle bränna dem.
Så efter att ha gett honom en sista chans att få tillbaks böckerna som han inte tog så bestämde jag mig, nu fan ska skiten brinna.
De dränktes i bensin, tändes på och brann. En i taget. Sida för sida. Till slut fanns det ingenting kvar förutom en hög med aska.
Den tillfredställelsen. Det går inte att förklara. Ett sådant lugn sänkte sig över mig, jag kände mig så lättad och befriad.
Och jag visste, jag bara visste, att det var det som hade behövts för att jag till slut skulle kunna släppa taget.
Klyschigt men sant.
Nu kan ingenting få mig att falla tillbaka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är så skönt och du förtjänar det verkligen. Kan man säga så? Jag menar bara att efter allt som har hänt dethär året så förtjänar du verkligen att släppa taget (kanske iofs mer är något man gör, klarar av, uppnår än förtjänar men ändå) och bli lycklig.
Jag älskar dig förövrigt <3
RIP Bert
Skicka en kommentar