Idag gick jag till lekplatsen.
Lekplatsen jag fruktat, lekplatsen jag inte besökt sedan andra augusti förra året, lekplatsen där pojken och jag tillbringade andra februari tvåtusenåtta.
Jag kommer ihåg det som om det var igår.
Det snöade som fan, så vi huttrade och satt nära varandra på den trånga bänken. Han skakade av köld så jag tvingade på honom att byta sin tunna vindtygsjacka mot min stora vinterjacka. Och sedan kysstes vi.
Det var vår lekplats.
Nu kunde jag nästan känna hans närvaro, trots att det var så länge sedan. Förväntade mig nästan att han skulle komma vandrande på vägen. Men det gjorde han såklart inte och jag satt där ett tag, tänkte tillbaka på den här tiden förra året då jag var ungefär världens lyckligaste människa och sedan reste jag mig upp och gick. Utan att se tillbaka.
Och så var det med det.
Inga problem.
Jag kände klumpen i magen, kände vemodet bränna i kroppen, kände hur redo tårarna var i tårkanalerna. Men ingenting hände.
Istället gick jag därifrån leende och sjungande, för jag visste att något hade förändrats. Åt rätt håll.
Jag kan inte förklara hur skönt det känns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
klara du är otroligt häftig.
Timo Räisänen.<3
Jag måste bara säga en sak, jag läser din blogg och känner igen mig i allt. Du kanske inte kommer läsa den här kommentaren typ någon gång alls, men du hjälper mig att må bättre. Bara så att du typ vet det.<3
anonym - det betyder. jag kollar här ibland faktiskt. typ för att se vem jag var.
nya bloggen är aktiv dock. <3
Skicka en kommentar