Söndagsångest

Söndagar är lika med ångest. Det är en enkel sanning. I alla fall i min värld. Söndagar är utan tvekan den värsta dagen på hela veckan, jag rent ut sagt fruktar den.

Och så har det alltid varit. Inte alltid kanske... men väldigt väldigt länge. Och då menar jag riktigt länge. Inte bara sedan pojken försvann och därmed också det jag brukade ägna mig åt för att stå ut med söndagarna. Inte bara sedan pressen i skolan blev värre så att jag började gruva mig för måndagar som innebär skola igen.
Utan sedan så länge jag kan minnas.
Jag minns söndagar på Ågestavägen, där jag bodde mellan 1994 - 2001. Alltså bör jag ha varit mellan 4-7 för att komma ihåg det. Jag minns att jag låg i sängen framåt kvällen och hade söndagsångest, även om jag inte visste att det fanns ett ord för den känslan då. Minns att jag inte grät, för jag var inte riktigt ledsen, men det gjorde ändå ont inuti... Jag hatade söndagar då, jag hatar dem nu och kommer troligtvis alltid göra det.

Kanske för att söndagar alltid förknippats med att göra saker som man inte vill göra men ändå måste, som att städa, plugga, träna och liknande. Kanske för att det är som en sjukdag - man är hemma och är ledig men det finns inte så mycket kul att göra. Kanske för att söndagar ger en för mycket tid att tänka.
Och om det är något jag lärt mig i det här livet, så är det att man ska akta sig för att ägna för mycket tid åt att tänka. Men det är så svårt att låta bli. Tankarna bara kryper sig på. Den här veckan kommer aldrig tillbaka. De där chanserna kommer aldrig tillbaka. Har jag egentligen gjort något vettigt den här veckan? Slösar jag bort min tid?
På det följer naturligtvis värre tankar. Om det som verkligen gör ont. Om det man aldrig låter sig tänka på annars. Om de ögonblicken man gör allt för att glömma, men det går inte, för på söndagseftermiddagarna dyker de oinbjudna upp igen...

Kort sagt; jag hatar söndagar. De suger.