Du håller liv i mitt rainmanhjärta

Går förbi huset där de där ögonen bor.
Tänker, om han är där, då ska jag prata med honom och se honom i ögonen och le, sådär som jag aldrig vågar annars.
Tänker, om han är där, då ska jag fråga om han vill följa med på en promenad och om han kanske vill hänga på ikväll. Och om han nu skulle säga nej tack det är bra så skulle jag bara le, rycka på axlarna och säga "som du vill". Sedan skulle jag bara vända om och gå och hoppas på bättre lycka nästa gång.
Och om han nu skulle säga okej visst så vet jag inte vad i helvete jag skulle ta mig till. Med största sannolikhet skulle jag bara le fånigt och... inte säga något vettigt alls. Börja frysa som jag alltid gör när jag är nervös.

Men nu är han inte där. Dörren står vidöppen, fönstrena med och en liten pojke springer omkring i trädgården.
Så jag fortsätter gå och känner någon sorts besvikelse i hjärtat. Men, jaja, tänker jag och skakar luggen ur ögonen. Det var väl helt enkelt inte meningen. Inte den här gången.
Inte någon gång.