Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Det var den 7 mars 2009.

Jag var på en biograf i stan tillsammans med B och E. Mina nerver var på hel spänn, jag frös av rädsla och ångest. Just den stadsdelen jag ansträngt mig för att undvika så mycket på grund av ens viss pojke och den pojkens nya flicka som båda bor där.
Men nu var jag där. Och jag var rädd.

Vi står och ska köpa biljetter till filmen vi efter mycket om och men bestämt oss för att se när min telefon plötsligt ringer. Det är S. Jag blir mycket förvånad men i samma sekund som jag svarar så inser jag - ikväll är det Håkan och S är så vänlig och ringer mig.
Det tar ett par sekunder innan jag kan urskilja genom bruset vilken låt det är. Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig. Jag vet inte om det var ett genomtänkt beslut från S sida att ringa mig då, men hon kunde inte ha valt en bättre låt i det läget.

Den texten. Så talande. Den platsen. Så fylld av minnen. Jag hör Håkan sjunga jag hör att du träffat nån jag hör att han är allt jag inte var och jag hör att du är säker nu och jag vaknar med den tanken varje dag genom bruset och jag ser trappan där vi träffades ensamma för första gången, jag och pojken. Jag minns exakt vilka trappsteg vi satt på. Jag minns vad vi fnissande viskade om människorna vi såg. Jag minns spänningen och jag minns den fladdrande lyckan i mitt hjärta. Jag minns smaken av godiset jag insisterade på att vi köpte, minns doften av hans hår och värmen genom byxbenet. Och jag minns allt det andra.
Och allting bara brister.
En sådan sorg överväldigade mig, en sådan stark vemodighet över att livet är som det är.
Just i den stunden var jag väldigt glad över att jag inte var ensam.