04:34

Enligt någon statistik jag hört någonstans så sker de flesta självmord någon gång under den fjärde timmet på dygnet. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det påståendet egentligen, men det förvånar mig inte precis om det faktiskt är så.

De andra sover. Ute regnar det. Det har börjat ljusna sedan länge. Jag är inte trött.

Kanske är det under nätter som dessa som folk får nog. Hela världen känns skrikande tom. Som en högljudd, påträngande tystnad. En ångest håller mitt hjärta hårt, snörper åt och stryper blodtillförseln.
Jag känner mig otålig, rastlös, uttråkad. Jag vill inte vara vaken. Jag vill inte sova. Det finns ingen jag kan komma på som går att störa vid den här tiden på dygnet. Jag har inte hjärta att väcka mina fina vänner.

Kanske är det under nätter som dessa som den sista droppen får bägaren att rinna över. Kanske är det den här sortens tomma sömnlösa timmar, svidande ångest och kliande rastlöshet som gör att folk bestämmer sig, någon gång väldigt tidigt på morgonen eller sent på kvällen.
Kanske.
Men inte jag. Knappast jag. Aldrig jag.
Nej, jag ska krypa ner i tryggheten bredvid B i hennes stora säng med mitt lila täcke. Och tänka. Det finns så mycket att tänka på.