Perspektivsbyte, del 2

Han lyfter igen, högt, högt upp mot himlen, kan nästan nudda vid de ömtåliga molntussarna ovanför.
Under hans vingar går människorna. De korkade, korkade människorna.
De som aldrig ser längre än dit näsan räcker. De som alltid springer, alltid stressar, alltid har bråttom. De som är blinda för allt de har, allt de äger, och bara ser det de inte har. De som ljuger och lämnar. Som sviker och sårar. Som alltid sätter sig själv först.
Som har blivit blinda för allt det vackra.
Frihetskänslan är enorm – fjärilen ömkar alla stackars landbundna varelser som aldrig får uppleva det. Aldrig är han så levande som när han flyger. Det är ett nyttigt perspektivsbyte. Där uppe ser allt verkligen så smått och betydelselöst ut som det faktiskt är.
De stackars människorna, de som aldrig får det där nya perspektivet som de tycks behöva, dem är det verkligen synd om. De som inte ibland stannar upp och låter sig bedövas av skönheten. Ja, det är så synd om dem. Stackars dumma människor!

Om de kunde se saker så som han ser dem – då skulle de skratta.
Då skulle de se hur korkade de varit. Hur själviska, elaka, giriga. De skulle se hur onödigt de handlat, hur mycket smärta de orsakat, och de skulle skaka på huvudet åt sin egen dumhet. De skulle förbanna sig själva för att de betett sig så illa – mot sig själv, mot andra och mot världen.
Men det lär inte hända.
Ja, stackars, stackars människor.
Alla människor har den lilla svarta biten, alla bär de på ondskan och hatet. Det finns inga helgon. Det finns inga änglar. Det finns bara människor.