Klockan är 20:51 och här sitter jag

Jag pumpar Placebo på alldeles för hög volym. Och tänker.

Kanske borde jag ha låtit bli.
Jag borde aldrig ha gått fram till honom. Borde aldrig pratat med honom.
För nu är jag där, mer än någonsin förut:
Så nära, men ändå så långt borta.

Jag kan inte få honom. Kan inte kan inte kan inte. Han är så jävla kär och lycklig.
Men jag kan inte bryta helt heller. Inte nu. Inte när jag äntligen äntligen fått tillbaka honom på något litet sätt. Jag känner mig helare än på länge.

Men ändå. It breaks my heart, det faktum att det inte går. Att det verkligen är så nära... men längre bort än någonsin.