Novelltävlingen

Om det är något jag är stolt över så är det mina framgångar i skolans novelltävling. Det känns så kaxigt, skrytigt, osvenskt att skriva det såhär, men det är så. Jag sätter mig lite rakare i ryggen när jag tänker på det. Håller huvudet lite högre.

Jag trodde inte att jag skulle vinna i år. Det gjorde jag verkligen inte. Fyra år på raken... Det funkar liksom inte.
Jag hade inte bearbetat min text ordentligt. Jag lade inte ner så mycket tid eller energi på den. Och djurtemat kändes hopplöst. Men jag hade en idé som jag älskade och därmed försökte mig på... även om jag inte tyckte att jag hade det fullt ut så skickade jag in det.

Så sitter man där i matsalen med hela högstadiet på skolavslutningen. De börjar dela ut priserna till vinnarna i novelltävlingen, en i varje årskurs. Jag hör människor överallt omkring mig som upphetsat väser: Klara! Klara! De stirrar uppmuntrade på mig och bara väntar på ögonblicket då mitt namn läses upp. Jag inser vilket fruktansvärt antiklimax det blir när de inte säger mitt namn utan någon annans och börjar nästan panikartat försöka tysta alla. Inte för att det går särskilt bra... Och sedan kommer motiveringen.

Det är synd om människorna som aldrig förmår lyfta sig på lätta vingar och se det en enda fjäril förnimmer under ett vingslag. För en poetisk betraktelse över världens dag och nattsidor. Med ett färgstarkt språk och en flyktig penselföring tecknas en impressionistisk bild där barnets och fjärilens perspektiv smälter samman mot en fond av mänskligt vansinne.

Jag hör första meningen och känner hur hakan faller ner. Jag sätter en hand för munnen och stirrar rakt framför mig med ögon nära att fly från sina hålor. Kan det verkligen vara min...?
Jag kan inte förklara den lyckan. Det går inte. Bara jag tänker på det så bubblar det i hjärtat.

Så nu tänkte jag lägga ut den här i några delar. Min lilla novell.