Perspektivsbyte, del 1

Solen lyser starkt och värmer asfalten, trots att det är tidigt.
En fjäril sträcker på vingarna för första gången idag. Han gäspar och blinkar yrvaket. Han är en explosion av purpurrött, midnattsblått, maskrosgult och åskmolnslila. En så bräcklig varelse med så tunna vingar.
Ännu en ny dag. Vad den ska vara, hur den blir, återstår att se. Ännu är inga dörrar stängda. Det finns tusen och åter tusen möjligheter.
Glatt lyfter han i en mild bris. Han kastas fram och tillbaka i luftströmmarna och om han bara kunde så skulle han brista ut i sång.

Där är de. Äntligen! Flickan sjunker snabbt ner på huk och plockar försiktigt, försiktigt några utvalda små, röda bär. Hon har letat hela morgonen efter dem. Efter årets första smultron. Vår vän fjärilen får, samtidigt som hon, syn på dem och sjunker ner för att njuta av en smultronblomma alldeles nära, med uppmärksamheten riktad mot henne.
Hon tar ett av de lysande bären och lägger det varsamt mot tungan, pressar upp det mot gommen. Den solvarma sommarsmaken smeker hennes mun och hon tittar upp mot himlen, njuter av detta årets första smultron och känner hur hettan bränner på kinderna. Hon kommer säkert ha alldeles nya fräknar när den här dagen är över.
Sakta tar hon ett till och kan inte låta bli att släppa ut ett kvittrande frihetsskratt när den välbekanta, beska sötman får hennes smaklökar att dansa lyckligt igen. Hon hoppas att hon aldrig ska glömma det här. Glädjen i att hitta de första, eftertraktade smultronen. Den fantastiska smaken. Hur röda fläckarna de lämnar på fingrarna är.
Flickan njuter av ännu ett sommarbär och ser på fjärilen. Mellan dem, en stark känsla av samförstånd.
En insikt i hur flyktigt livet är. Hur värdefulla årets första smultron är. En vilja att gripa alla tillfällen i flykten. Att utnyttja varje sekunds potential.
Just nu, just här, lever vi. Livet, det här livet, är skört och opålitligt och ingen vet om det är kvar imorgon. Just nu. Just här.