Perspektivsbyte, del 3 - sista delen

Han har sett så mycket - så mycket tomma, sorgsna ansikten, så många blanka tårar vilandes i människors ögon. Denna massiva nedgrävelsen i det som är borta, som aldrig kommer igen. Vad tjänar det till? Varför har människor aldrig vett att lära sig släppa taget? Inser de aldrig att det inte blir bättre av att gråta, gråta, gråta tills det bara finns tomhet kvar? Att se tillbaka, bo i varma minnen ibland, det är inget fel med det. Inte så länge man kan le åt lyckan man hade istället för att försvinna i tankar om hur ont det gör att den är borta.

Allt liv får plats i en rosenbuske. Hela världen speglas i en nyutsprungen näckros. En del människor kan se det. Man ska inte dra alla över en kam. En del kan.
En del människor ser hur gula maskrosor kan vara, känner hur vassa grässtrån kan bli, lägger märke till makten och lugnet hos en gigantisk, gammal ek.
En del människor kan.
Men de allra flesta människor, de som inte kan - dem är det verkligen synd om.

När blir de sådana, egentligen? Tänker han när han vilar högst ovanpå ett stort träd. När slutar de höja blicken, se sig omkring, upptäcka, för att stirra ner i sina mobiltelefoner istället? När slutar de titta för att bredda sina vyer och börjar stirra neråt för att hålla sig till det de kan?
När slutar de slås av hur grönt ett blad kan vara? Hur fantastiskt det egentligen är att de finns, att allt de tar för självklart finns? När slutar de känna magin som lever överallt?

Han flyger lågt, fladdrar runt knän och vader. Människorna, de blinda, fyrkantiga människorna, de märker honom inte, ser inte det fantastiska färgskimrande livet som finner sin väg mellan jeansbyxor och bara ben.
"Titta mamma, titta på fjärilen! Titta!" kvittrar en pärlande barnröst till. Men mamma bara fortsätter stressa, med telefonen i ena handen och det motsträviga barnet i den andra. Nästa stopp: panikångest. Slutstation: hjärtinfarkt.
Men barnet ler och betraktar fjärilens vackra vingar med klara ögon.
Där ser han sanningen. I det barnet. I alla barn.
I deras klara ögon.
De är så oförställda, så ärliga, så sanna. Så fantastiska. Ännu vet de lite om den stora ondskan, om döden, om falskhet. Ännu kan de ägna en hel dag åt att hitta figurer i molnen. De har allting framför sig. Alla skratt och samtal, samtal så djupa att de ger svindel. Alla soliga dagar. Alla vänner de kommer att möta. All kärlek.
Alla lögner. Alla svek. Alla tårar och vassa ord. Allt skitsnack de kommer få höra. Allt detta hat, hat, hat som överbefolkar vår värld.
Människor, vill han skrika. Fattar ni inte att barnen faktiskt är allt ni har? Låt dem vara barn. Låt dem vara säkra och lyckliga. Skada dem inte och lämna dem inte. Att behandla barn illa är att behandla sig själv illa, att smutsa ner ren godhet. Se in i ett barns ögon när de är fyllda av sann rädsla, och säg mig: känner du inte hur du får kramp i hjärttrakten?
Ja, så skulle han skrika. Om han bara kunde.
Men nu kan han inte det, så han bara svävar, fladdrar, glider förbi barnet och kastar sig återigen mot himlen, denna eviga himmel.