Hemvandring

Jag vet att jag inte ser helt normal ut, på väg hem från Rockville sådär. Jag vet att människor som passerar tittar lite konstigt på mig, en del oroade, en del rädda, andra bara nedlåtande.
Jag känner hur tom min blick är, som om jag tittar på någonting i fjärran som bara finns för mig. Jag kliver hårt och bestämt på alla brunnar som inte är A-brunnar, med båda fötterna. När jag ser något som blänker längre fram på vägen så måste jag gå och kontrollera, även om jag vet att det är en A-brunn, även om det är åt helt fel håll. Så jag kryssar över gatan, fram och tillbaka, går små omvägar. Mannen i den vita hatten spelas på så hög volym som min stackars telefon förmår och jag nynnar tillsammans med Jocke Berg med darrig stämma.

Och ännu en gång tänker jag det. Ännu en gång har jag fått det bevisat för mig.
Det spelar ingen roll att jag tänker på någon annan oftare. Det spelar ingen roll att jag vet att jag inte har några känslor kvar. Det spelar ingen roll att du är så mycket utom räckhåll som man kan vara. Ingenting spelar någon som helst roll.
Jag kommer aldrig kunna säga nej till de där ljusa ögonen.
Det är sant.
Jag kan få dig när du vill.