Samtalet du alltid fruktat

Du såg honom så fort han var inom synhåll. Som vanligt. Både glad och ledsen över att han kom. Som vanligt. Glad för att nu fick du ju chansen att prata med honom, precis som du ville ha det, och undvika det totala antiklimax det skulle innebära om han inte kom. Ledsen över att... ja. Samma sak ungefär.

Du stirrade på honom i flera timmar. Du kände illamåendet i hela kroppen. Du skakade av rädsla. Du var så nära att spy att du faktiskt lutade dig ut i buskarna flera gånger. Aldrig, aldrig någonsin, hade du varit så nervös.

Till slut gick du fram.
"Hej, kan jag få prata med dig?"
Ni pratade. Rensade luften. Plötsligt var det mycket lättare att andas.

Som en vän sa till dig - det är som att pierca sig. Man förväntar sig att det ska göra jätteont men det är över innan man hinner blinka och var inte alls så illa som man förväntat sig.

Nu är frågan bara vad fan du ska göra nu.