Jag och mina skor

Det gör inte ont längre.
Vilken konstig insikt det är.
Vilken gigantisk tomhet som följer med den.
Skönt, javisst. Jag är glad att det slutar göra ont, såklart. Självklart känns det som att jag har lyckats.
Men samtidigt... fan, vad snett att inte tänka på honom. Att inte sakna honom. Lite vemodigt, liksom.
Det gör inte längre ont att tänka på honom. Jag kan fortfarande bli ledsen besviken arg förbannad men det värker inte på samma sätt.
Och den jävla tomheten. Kämer mig som ett människoskal fyllt med vakuum.
Men jag ska fylla mitt tomrum med vänner musik kärlek kladdkaka ord och jag ska äntligen gå vidare på riktigt.


L, nu har det hänt. Jag har gått in skorna.
Det skaver inte längre.