Skolavslutning

Det var så länge sedan sist. Hundra tusen år sedan. Innan tidernas begynnelse.
Men nu var han där. Som om ingenting hade hänt.
Hon sög i sig hans uppenbarelse som en svamp. Tittade försiktigt som om en för intensiv blick skulle slå sönder honom. Smekte honom med ögonen. Släppte ur sig en darrande suck. Hon stod handfallen.
Och hon var där igen. Så lätt var det att falla tillbaka. Så lätt var det att glömma bort allt hon lärt sig att tro på. Så lätt var det att strunta i det senaste halvåret.
Bara sådär. En skymt. Och hon var där igen.


Hela hennes inre blev hett och kaosigt tjockflytande som lava.
Han var precis som hon mindes honom. Bara lite smalare, lite vackrare, lite bättre.
Hon tittade på honom nerifrån och upp, som för att spara det bästa till sist. Han hade sina slitna converse på fötterna, som vanligt. Med skosnörena slarvigt knutna och en skymt av randiga strumpor innanför. Han hade svarta, smala jeans på sig, som verkligen visade exakt hur smal han egentligen var. Under tyget visste hon att han var len och mjukt luden, med knotiga knän och bleka lår. Som vanligt hade han också en stor tjocktröja, som till skillnad från jeansen dolde hans smalhet väl vilket gjorde att underkroppen och överkroppen såg en aning oproportioneliga ut. Men hon visste att under tjocktröjan, under t-shirten, under alla dessa jävla lager av kläder som enbart var ivägen, så dolde sig det vackraste som fanns på hela jorden. Han var så smal, så smal så att revbenen avtecknade sig tydligt under den tunna huden och så smal så att han fick en antydan till magrutor, så smal så att höftbenen skavde mot henne när de var nära varandra.

På ryggen, strax ovanför svanken, på vänster sida, hade han en leverfläck. Ovanör den stack hans skulderblad ut på ett nästan obehagligt sätt. Någonstans i den väldiga tjocktröjan dolde sig också hans armar. Armar som hon mindes exakt hur det kändes att ha runt sig. Armar med len hud som blodådror syntes tydligt under. Seniga händer och smala axlar.
Och ovanför där, hans hals. Lång och smal. Så inbjudande att borra in näsan i. Att andas emot. Att placera läpparna på. Att nafsa och leka med.
Öronen, med mjuka örsnibbar. Till och med öronen var vackra på honom.


Hon hoppade envist över hans ansikte - återigen, spara det bästa till sist - och lade märke till att hans mörkblonda hår blivit långt igen. Så pass långt att det lockade sig mjukt längst ner. Luggen stack busigt långt ner i ögonen.
Ett snabbt andetag. En kort styrkesamlarpaus. Hon slöt ögonen en halv sekund innan hon äntligen såg in i hans ansikte.
Hans vackra haklinje hans mjuka läppar hans vita tänder hans lena tunga hans söta näsa hans buskiga ögonbryn hans långa ögonfransar och sedan hans ögon hans ögon hans ögon.
Hur kunde hon ha underskattat kraften i de där ögonen? De var så ljusa och oskyldiga. Det fanns så mycket i dem.
Hon visste hur de log. Hon visste hur de såg så oändligt sorgsna ut så att hjärtat lika gärna kunde brista. Hon visste hur mörka de kunde bli. Hon visste hur de grät. Hon visste hur de blev grumliga av lycka.
Men det där uttrycket hade hon aldrig sett i dem förut.

Han var där. Han fanns. Han var till och med bättre än vad hon föreställt sig.
Det brände i henne, brände slet och rev, precis som vanligt. Men någonstans, längst in längst ner, i kärnan av henne... så kände hon sig hel. Helare än på länge. Det fanns hopp.

Ja, när han fanns, då fanns det hopp.