Om livet hade varit en film så hade Någon råkat passera när jag satt där och gungade och lyssnade på Tidvis
Någon hade sagt åh lyssnar du på den låten den är så fin och den känns så mycket tycker du inte?
Jag och Någon hade fortsatt prata om musik och allt och inget på samma gång
och plötsligt hade det där hålet i bröstkorgen när Något alltid saknades fyllts igen
och Någon skulle aldrig lämna mig på marken gråtandes tills jag spricker
Någon skulle alltid svara när jag ringde
Någon skulle stå utanför min dörr vid tre på natten om jag bad om det
Någon skulle aldrig ångra en kyss
Men livet är ju som bekant ingen film.
onsdag 19 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar