Klara hjärta Rockville

Jag är så glad och tacksam och allt det där för att Rockville finns,
och att det finns så nära mig.
Det spelar ingen roll hur pissig dagen har varit, det spelar ingen roll om jag bölat eller varit skitförbannad eller haft asmycket ångest,
när jag går hem från Rockville dansar jag ändå fram och sjunger till Håkan Hellström och allting bara ler,
inte ens de mörka vägbitarna där lamporna är trasiga skrämmer mig.

Att sitta i sofforna och sjunga konstiga stämmor.
Att sjunga disneylåtar och prata om My Little Ponies med Moe.
Att kladda på närvarolistan.
Att smita ner och lyssna i replokalerna.
Att prata med Stefan om varför han ser ut som en roddare.
Att kunna prata med vem som helst om vad som helst utan att det är ett dugg konstigt.
Att diskutera Kristians skägg.
Att prata Harry Potter med Jake.
Att vara barnslig och veta att ingen bryr sig för vi är alla barnsliga.
Att veta att det alltid, alltid, varje måndag till torsdag mellan arton och tjugoett, finns någon man kan prata med.
Att prata allvar och deppa i soffan utanför men slippa göra det ensam.
Att prata om musik och plinka på en gitarr.
Att dansa till gå hem-låten.
Och allt det andra såklart.

Allt.
Går inte att beskriva.
Rockville är som inget annat ställe är och det är bäst.