jag älskar regn

och där stod jag.
länge sedan det regnade så mycket.
mitt på uppfarten, där det är som mörkast för gatlamporna når inte riktigt dit och inte heller ljuset från huset.
om det varit stjärnklart hade det varit vackert.
men det var det inte.

fukten kröp in i mina skor och jag tittade upp mot himlen, kände kalla hårda droppar slå mig i ansiktet och andra smyga sig nerför min hals, ner i min tröja.
och i mitt huvud viner alla dessa pojkar förbi, alla de som har funnits och finns och kommer att finnas.

jag behöver dem inte, tänkte jag.
varför skulle jag?
jag behöver bara det här.

och det här var ett regn och en tystnad och ett mörker,
med en klara och en kentlåt som smög över mina läppar:

jag är livrädd för att leva
och jag är dödsrädd för att dö
men älskling vi ska alla en gång dö