men det är liksom så när man är tonåring. man kan inte ta det lugnt och tänka positivt och gå vidare och allt det där. det är omöjligt. det går helt enkelt.
för varje förlorat slag, varje nej, varje gång det inte blev något... det liksom tuggar på en och spottar ut bitar och det lämnar spår.

visst lär man sig av det. en kyss som inte blev något mer lär en att inte hoppas för mycket. en tystnad lär en att inte känna för mycket. någon som bara leker lär oss att inte vara naiva. man lär sig, men det gör ändå ont. så ont.

jag kan inte bara tänka på han som lovade och lovade och sen bara svek och bara lämnade en sak efter sig, en smärta som ett skott i munhålan, och vara glad. jag kan inte tänka på han som kysste mig och sen aldrig svarade utan att lyssna på alla sorgsna sånger jag känner till. jag kan inte tänka på han som lockade mig med värme och busig kärlek för att sedan bara vilja vara vänner (det finns inget värre en de orden. de är som tusen rostiga spikar i hjärtat) utan att sätta mina nymålade naglar i armen.
KAN INTE.

men känslor kommer att svalna. detaljer som just nu är allt kommer att blekna. och smärtan kommer att tona ut tills du en dag inser att ing-en-ting finns kvar.
och du kommer bli vuxen. och det kommer sluta bränna. och allt kommer inte vara så stort och livsavgörande längre.