Ibland är det bra vackert, det där livet

Retoriklektion.
Vi är tjugotre elever, samtliga med problem att tala inför grupp.
På en lapp skriver vi ner det allra hemskaste med att stå uppe och göra bort sig.
Sen tar ni någon annans lapp i lådan och läser upp den för resten av klassen, säger läraren och sticker ivrigt fram en stor papplåda under varje näsa.

En och en ställer vi oss upp för att berätta vad någon annan tycker är värst.
Så är det min tur.
"Det jag är mest rädd för när jag står framför tavlan är personligen att se fattig ut i själen", läser jag från det avrivna pappret.
Det blev så tyst.
En skör, blank tystnad.


Det jag är mest rädd för är personligen att se fattig ut i själen.
Precis så är det.