det är så konstigt, det där med signeringar och sånt.
där är man. och ska träffa en människa som man aldrig har träffat förut.
men det känns som om man känner honom för hans texter talar till just dig och det känns som om han känner dig för han förstår bättre än alla andra som säger saker som "jag vet hur det känns" och "det går över".

och han skriver sitt namn på någonting.
och det finns så mycket man vill säga.
men man får inte fram något.
inte ett "den låten gav mig hopp".
inte ett "du är ett geni".
inte ett "du är sveriges bästa textförfattare just nu".
inte ens ett "du är bra."

nej, man ler bara lite fånigt. darrar. får kanske en kram.
och svävar därifrån.