ibland blir jag så jävla trött på mig själv.
för att jag trånar efter känsliga pojkar som skriver musik och spelar gitarr.
stilrena. annorlunda. romantiska.


ibland blir jag så jävla arg på mig själv.
för att jag sitter här och lyssnar på samma musik dagarna i ända.
och allt är på svenska och allt är vemodigt och poetiskt och nästan pretantiöst.



det är då jag börjar drömma om att en pojke ska komma på en moped och ta mig härifrån.
någon som aldrig tänker på imorgon och som bara vill ha kul och som gör nästan vad som helst för den där adrenalinruschen.
någon som den här kanske








det är då jag sätter på psyclon nine - crwn thy frnicatr på högsta volym.
för även om jag älskar mina svenska grabbar mer än det mesta (kent håkan markus simon ni har mitt hjärta).
så måste man väl ta en paus ibland. och lyssna på någon som skriker istället.