Ibland undrar jag om jag var ett ovanligt sorgset barn.
Det är ofta så, när jag tänker tillbaka på saker från min barndom, att jag minns att det här och det där gav mig ångest eller gjorde mig vemodig.
Som om jag alltid var så plågsamt medveten om att den en dag skulle ta slut, den där barndomen.

Jag och Elsa gick alltid runt och pratade på rasterna. Eller gungade i timmar. Vi sprang aldrig runt och lekte.
Jag tyckte att så många låtar var sorgliga. Och barnprogram. Och böcker. Och filmer.
Som Dumbo. Ändå såg jag den om och om igen och mådde lika dåligt av den varje gång.
Och jag minns att jag grät och grät och grät över saker som inte hade hänt och som fortfarande inte har hänt. Jag grät över farmor och farfar och mormor för att de en dag skulle dö. Men de finns fortfarande, så det var väl lite i onödan.
Tidigt tyckte jag att kärlek var så besvärligt. Jag har nästan alltid varit olyckligt kär. Fast det är väl så det är.
Länge tänkte jag på att jag hade så svårt att få kompisar. Att jag aldrig hade pussat någon. Att jag så ofta satt hemma och gjorde ingenting och trodde att alla andra träffades och hade roligt.

Har alltid tänkt att barndomen borde vara så himla problemfri och rolig. Undrar om jag gjorde något fel. Eller om jag kanske bara minns det hemska.