Sommar. Början av juli. Fönstret står på vid gavel. Barn skriker ut sin glädje. Hysteriska skratt. En belåten fågel kvittrar lågmält någonstans. Lummigt grönt, solsken.
En stor låda på golvet. En omonterad stereo. En riktig, med två stora högtalare och klockfunktion. Hon lusläser bruksanvisningen, vill inte göra fel, vill förstå allt, vill ha full koll. Precis som vanligt.
Men inte han. Säkra fingrar plockar upp sladd efter sladd. Han vet var allting ska sitta. En halvtimme tar det, sedan står den klar och skinande ny på skrivbordet.
Hon piper förtjust, smeker knapparna, granskar fjärrkontrollen, ger honom en tack-för-hjälpen-kyss.
"Den måste invigas", konstaterar hon och väljer omsorgsfullt ut en skiva. Det är viktigt att det blir rätt låt från rätt skiva. Det är avgörande. Det känns.
Håkan Hellström blir det. Skarpa tonårskänslor, svindlande kärlek, fest fest fest. Det blir bra. Ut ur fodralet. In i spelaren. Upp med volymen så högt det går. Upp med basen. Fjärde låten.
En plinkade gitarr. Basen känns i golvet.
Dom är uppe på taken alla är högt över staden sommarn snurrar fort när vi bara snöar bort.
Hon kysser honom, tacksam för hjälpen, tacksam för att hon finns, tacksam för att han finns, men mest av allt tacksam för att han finns tillsammans med henne.
Om du vill ha mig nu kan du få mig så lätt och de kysser varandra som om tiden stannat men långt borta, utanför fönstret, fortsätter fågeln sjunga och barnen fortsätter leka. Som om ingenting hade hänt.
Som om hon inte nyss gett bort sig själv till honom igen. Som om hon inte nyss insett hur sant det är, att om han vill ha henne så kommer han alltid få henne så lätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar