på tåget idag. hörde något. ett halvt telefonsamtal. en tjej med fötterna på sätena.
"jag förstår inte dem. jag förstår inte hur de kan tycka att de passar ihop, vad de ser i varandra. eller... jag förstår ju henne. han är ju underbar.
det är typ tre veckor sedan jag insåg att jag kände såhär och jag måste komma ur det. alltså verkligen måste."

ville bara gå fram till henne och säga hej jag är också inne på min tredje vecka nu visst suger det?
kändes som att hon kanske också gick och lyssnade på kent när Insikten plötsligt slog ner henne på knä och hon liksom stod maktlös inför kärleken igen.
kändes som om hon också dunkats gul och blå av hoppet/hopplösheten om vartannat.
kändes som om vi skulle kunna ha en del att prata om.