och jag ignorerar känslor tills de inte längre finns eller i alla fall inte längre känns.

väntar på något bra&äkta nu. något som är liksom effortless. som inte gör ont.
i alla fall inte redan innan det börjat.
för då kan det lika gärna vara.

(kan inte låta bli att tänka på
han
den
där
med
bruna
ögon
som
ingen
annan
han som bara får mig att le


hittills i alla fall)