Busschaffisar kan vara en enkel väg till lycka

När jag ändå har tagit upp en busschaufför som gör mig lite lycklig sådär så tänker jag beskriva en annan busschaffisrelaterad sak som gör mig glad i hjärtat.
Bussen mot Farsta och bussen mot Skogås brukar mötas i centrum. Då händer det ibland att busschaffisarna på dessa mötande bussar hälsar på varandra. En förstående nick genom fönstret, en medlidande vinkning. Den här gemenskapen kan nästan göra mig tårögd. De är liksom två om det. De är inte ensamma om att köra otacksamma människor fram och tilllbaka hela dagarna. Det finns fler som vet hur det är.
Jag kan inte uttrycka med ord hur mycket jag älskar det, det är bara underbart. Det är så himla mänskligt och vackert. En hälsning kan vara så mycket mer än en hälsning.

Om en människa som förgyller mina morgnar

Det finns en busschaufför som jag inte kan låta bli att älska. Han är blond och ser ut att vara typ 40. Han ler alltid och hälsar alltid på varenda människa som går på hans buss.
"Godmorgon", säger han och ler. Alltid. Och då kan jag inte låta bli att le, jag med. Finns det något som är lika härligt som när människor utan att tveka delar med sig av sin lycka på det sättet? Att åka med den där busschauffören är ett tvärsäkert sätt att få en bra morgon, att åka till skolan med ett leende på läpparna.
Den där busschauffören har andra små roliga trevligheter för sig med. När bussen närmar sig centrum så informerar han alltid sina passagerare genom högtalarna om att där kan man byta till pendeltåg och sedan önskar han oss lycka till på den här nya, härliga dagen fylld med nya möjligheter. Han brukar visa sin uppskattning för de som hjälper andra, som att få av och på barnvagnar, genom att säga att de får en stjärna på himlen uppkallad efter sig.
Kort sagt så är han en underbar, trevlig människa som verkar tycka om sitt jobb och har ett leende som smittar. Jag önskar att han alltid körde min buss på morgonen.

Det finns ett träd jag älskar

Ja, det finns ett träd jag älskar. Det ligger inte långt ifrån mig. Det är sannerligen ett gigantiskt träd. Det höjer sig över alla villorna runt om och täcker hela tomten framför det hus det står vid. Det är säkert tjugo meter högt - fast det där med att uppskatta längd har aldrig varit min grej, det kan lika gärna vara femton meter eller trettio meter. Huvudsaken är att; det är stort. Det är brett också, jag tror nog att det är bredare än vad det är högt. Stammen är väldigt tjock - jag når knappast runt den, jag tror inte att två personer skulle göra det heller.
Det har många, tjocka grenar som vänligt sträcker ut sig över den asfalterade vägen och över husen runt omkring. Hela trädet ger ett väldigt vänligt intryck. Det bara står där och sträcker ut sina grenarmar beskyddande över allting, omfamnar hela världen. Om gud finns så är det nästan som att jag kan se hans spegelbild i det trädet, det är så stillsamt och fridfullt på något sätt. Det skänker mig lugn.
Löven är fortfarande gröna, sträcker sig mot himlen. Jag står still ett tag och bara beundrar trädet, jag kan inte låta bli, det gör jag alltid. Det är ett vackert träd. Det är det verkligen.