Det här inlägget är tillägnat Kent

Jag minns första gången jag lyssnade på Kent.

Ja, okej, jag hade hört lite förut, men mainstream som jag var tjöt jag ungefär: "NEJ BORT MED EMOMUSIKEN!!!" och höll för öronen. Det finns en tunn men dock viktig gräns mellan att höra och att lyssna.


Det var en varm, seg sommardag. Säkerligen i mitten av lovet, då man vant sig vid att vara ledig och inte kan tänka sig att man en dag ska återvända till skolan. Jag tror att det var 2005 men jag är inte riktigt säker.

Efter att lyssnat länge på Oliwia och Sarahs ständiga tjat om Kent var jag tvungen att testa när jag hittade mammas exemplar av "Kent", deras debutalbum, i cdsamlingen. Det var av en ren slump. Jag hade tråkigt, gick runt för att hitta något att göra, och så bara såg jag den. Helt plötsligt.

Genast tog jag den, ett par hörlurar och min bärbara cdspelare och gick ut och satte mig i en stor solstol i trädgården. Jag var nyfiken, jag var spänd av förväntan. I med skivan, på med lurarna, ut med texthäftet så att jag kunde se vad det var han sjöng för något med sin grötiga röst, den där Joakim Berg.

Jag var fast. Redan från första sekunderna av Blåjeans var jag fast. Sedan dess har det inte funnits något annat riktigt. Jag har haft perioder, visst, men jag återvänder alltid. Till Kent. Till mitt Kent. Min första största kärlek.


Jag har Kent att tacka för mitt liv. Jag vet inte vem jag hade varit idag om Kent inte hade funnits, om jag inte öppnat ögonen för dem. Grabbarna finns där när ingen annan förstår, Joakims texter sätter alltid ord på mina känslor. Jag kan inte förklara i ord hur mycket jag älskar dem, hur mycket de och deras musik betyder för mig.

Allt. Allt, helt enkelt.


Markus Mustonen, Martin Sköld, Sami Sirvio och Joakim Berg. Ni är mina gudar. Tack för allt.