Jag och mitt hat mot mänskligheten

Ibland råkar jag slänga ur mig saker som "jag hatar människor" och "mänskligheten suger" och liknande. Jag inser nu att dessa utrop inte har kommit fram så som jag menade dem. De kan behöva en liten förklaring.

Jag står fast vid att jag hatar människor. Vi suger. Ärligt talat. Vi är giriga, egoistiska, självupptagna och våldsamma. Vi ljuger, stjäl och dödar. Vi är respekt- och hänsynslösa. Vi sabbar allt för varandra och oss själva. Och det är därför hela världen krisar.
Jag äcklas av människor. Vi är så äckliga. Alla våra kroppsljud får mig att vilja spy - ni vet, knäckningar, rapar, smaskningar, andningar. Saker folk egentligen inte kan göra så mycket åt men som jag ändå irriterar mig så mycket på så att jag bara vill krypa ur skinnet.

Med detta menar jag dock inte att jag egentligen går runt och hatar och äcklas av er alla. På något sätt blir de flesta i min bekantskapskrets undantagen som bekräftar regeln, även om det finns sidor hos en del som jag kan irritera mig något sjukligt på.
Jag menar egentligen mänskligheten i stort. Inte individerna i sig.

Och jag har en känsla av att det här inlägget inte kommer förstås och av att jag bara hamnar ännu mer snett nu, famlandes efter ett sätt att göra mig förstådd.