Tågresa

Här tänkte jag skriva ett ilsket hatinlägg efter min tågresa ner till rötterna och Skåne. Men jag tappade lusten, luften gick ur mig.
Jag tänkte skriva om hur min irritation växte tillsammans med mitt illamående efter läsningen, hur mitt hat mot mänskligheten bara blev mer och mer tydligt. Jag tänkte berätta om hur jag äcklat tittade på gubben som sov med öppen mun och körde fingret långt upp i näsan, om tanten som sörplade päron - inte åt päron, nej, knappast, utan sörplade päron. Verkligen sög upp fruktsaften och slafsade som om hon var fem och inte sjuttiofem. Sedan tänkte jag komma till det vidrigaste av allt - tanten med pottfrillan och de för korta byxorna som var så ivrig att hjälpa alla. Det var så tydligt att hon ville bli behövd, ville bli sedd, antagligen hade velat det hela sitt liv. Hon som skrek instruktioner till alla som passerade. "Du måste rycka i dörren på toaletten! Sådär ja!", oavsett om de skulle dit eller inte. Lite för desperat i sin önskan om att vara en bra medmänniska. En typisk "vän av ordning" som skickar in små insändare till lokaltidningen.

Men som sagt, luften gick ur mig. Det blev inte bra. Det är inte bra med massor av hat, faktiskt. Ingen tjänar på det.
Så nu sitter jag här och känner mig äcklig och vidrig och värdelös själv. Det sägs ju att det man hatar hos andra har man oftast själv och det stämmer väldigt väl i det här fallet - jag hatade mina medpassagerare för att de var människor. Och jag är en människa. Enkel matematik.