Pappas flicka

Jag har ibland tänkt på var min enorma prestationsångest kommer ifrån. Jag måste alltid lyckas bäst, i alla fall i skolan. I de allra flesta ämnena är något lägre än MVG inte något jag ens tänker på - jag får inte annat. Jag FÅR bara inte annat.

Egentligen tror jag att jag vet.
Jag tycker jättemycket om min pappa - han är ju farsgubben min, klart jag tycker om honom typ mest i hela världen. Jag har alltid varit pappas flicka. Det är han som gett mig min musikaliska utbildning, han som lärt mig massor av dåliga ordvitsar, han som lärt mig prata skånska... ja. Ni fattar. Pappas flicka.

Men pappa är som pappa är. När jag kommer hem och visar upp 38/40 på matteprovet och mamma gratulerar och pyser av stolthet är det pappa som frågar "vad var det du missade?". När jag, väldigt glad, berättar om att det enda jag missade på vårt nationella prov i svenska var två VG-uppgifter som jag bara fick G på är det pappa som tittar på mig och skakar smått, nästan omärkligt på huvudet och säger "Klara...". Och så punkteras min glädje. Bara sådär. Så lätt är det.

Allt jag vill är att göra honom stolt. Fullt naturligt, antar jag. Därför ska jag alltid lyckas bäst. För att inte göra pappa besviken.
Jag har alltid varit pappas flicka.