This is the last song I'm wasting on you

Torsdag.
Jag sitter inne på östra och ser mig hela tiden över axeln. Idag är han tillbaka på skolan efter sin klassresa. Han har inte dykt upp än, men jag vågar inte slappna av riktigt än. Så en gång, när jag kastar en stressad blick över axeln, så ser jag honom. Självklart. Han är långt bort, men visst är det han. Det går inte att ta fel på den gångstilen. På sättet att dra upp byxorna var tionde sekund. På kepsen.
Jag drar efter andan.
Och sedan...
ingenting.
Jag känner ingenting.
Ingen lycka, inget kolsyrebubblande i bröstkorgen, inga svaga ben, ingen ökad puls, inte som förut.
Ingen ångest, inga tårar som trycker på bakom ögonen, ingen hjärtvärk, inget ont, inte som på senaste tiden.
Ingenting. Nästan. Ett svagt stick i hjärtat kanske.

Fredag.
I matsalen. Jag ser resten av killarna i hans klass och tänker är han inte här idag innan jag upptäcker honom. Min blick dras inte längre till honom som en hjälplös kompassnål dras mot norr.
Och återigen.
Ingenting.
Jag fnyser åt hans högljuddhet, trots att jag sitter långt ifrån deras bord så kan jag urskilja varenda ord han säger. Jag släpper honom inte med blicken.
Men fortfarande.
Ingenting.
Jag tänker faktiskt han är inte särskilt snygg idag innan jag går därifrån också.
Lite senare står vi i samma kompisgäng och pratar. Inte med varandra. Men i närheten av varandra. Jag kan inte minnas senaste gången det var en sådan liten bit mellan oss.
Och nu igen.
INGENTING.
Detta gör mig glad, det gör mig mer utåtgående, det får mig att studsa och skratta mer än på länge. Han är tyst - HAN är tyst. Han ÄR tyst. Han är TYST. Och sedan går han därifrån.
Vilken vinst det kändes som. Jag var stark. Jag stod kvar.
Och han gick. För en gångs skull.

Jag skulle vilja säga att det här är sista inlägget jag slösar på honom.
Men det är inte ett löfte jag kan hålla.
Jag ska i alla fall sluta slösa känslor på honom. Det förtjänar han inte.