Borstade tänderna. Tänkte lite.
Insåg någonting. Lika plötsligt som man inser att sommaren är slut.
Tänkte på de som lyckats skära in sina initialer i mitt huvud.
Undrade varför just de gör så ont.
Varför jag alltid tänker deras namn som ett mantra.

Tre pojkar. En sak genemsam.
Mig.

D. Pojken med stort P.
R. Gitarristen som gjorde mig rusig en sommarvecka.
F. Han som fick mig att hoppas igen. Förgäves såklart.

Alla tre. Har en sak till gemensam.
De gav mig ingen förklaring.
Bara försvann.

Bara tack hejdå.
Nu duger du inte längre.
Förvänta dig inte att jag hör av mig.
Eller ens säger att nu har jag tröttnat.
Nej. Jag vänder bara ryggen.
Slutar svara.
Så var det problemet ur världen.